Det var över niohundra inställda flighter på Chicagos flygplats på grund av snökaos. Men några plan kom i väg och vi var på ett av dem . Vi följde Barack Obama till New Orleans. Han skulle dit eftersom Louisana har primärval på lördag. Vi tyckte att det var värt att åka ner med tanke på orkanen Katrina och dess politiska följder som kunde vävas in ett reportage. Så vi bokade om biljetten då vi egentligen skulle ha åkt hem till New York. Det är svårt att planera valjobben eftersom kandidaterna ofta offentligör sina framträdande väldigt sent. Obama kampanjade till exempel i Louisiana, Nebraska och Washington State på torsdagen men den informationen gick inte ut förrän vid lunchtid dagen innan. Ibland kan det komma så sent som kvällen före.
På andra sidan snöovädret väntade alltså The Big Easy. Det är en fantastisk och osannolik stad. Den är ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys välkammade ”Corporate America”. Här samlas de som vill något annat. De som hoppat av. Och då pratar jag egentligen inte om Bourbon Street. Visst, det finns kul att ha där men för mig gränsar det till en kombination av Viking Line och grisfest. Bara ett par kast med stor plastölmugg därifrån finns dock barer som på samma gång är mer laid back och galnare.
I området kring Frenchmen Street letar sig musik ut ur hål i väggen ställen. Musikerna är okända men otroligt bra. De spelar med glädje och de spelar för att de måste.
Vi tar plats i barens hörna, mot väggen. Heniken för mig och Black Russian för Kim. Ett band står på en liten scen och spelar. Ståbas, en elgitarr och en akustisk. Mannen vid pianot spelar också dragspel då och då. Det svänger. Det är bra. I baren står en man i halmhatt med stort skägg och ser ut som Allen Ginsberg. Den blonda bartendern i den tighta lilla svarta klänningen häller is ur en stor hink över ölflaskorna i kylboxen. En äldre man brevid oss i baren ställer ner sin drink och tar upp en trumpet. Joinar helt effortless in i låten bandet spelar. Forfarande sittandes i baren. En svart man med en röd toppluva det står New York på sitter och sover på en stol alldeles innanför ingången. Hans kläder är slitna och han håller i två golfklubbor. En fyllig kvinna har två kavaljerer som tävlar om att köpa hennes drinkar. It’s complicated säger hon till mig och ler.
Och med perfekt timing kommer Mr. Cool in från gatan och går fram till pianisten, tar mikrofonen och börjar sjunga med skrovligt hes röst. Otroligt bra. Sedan sätter han sig längst in i baren med överblick. Jag tippar att han är runt 75. Han har hatt, solglasögon och guldkjedjor. Han är African American och han är smal. Hans kostym sitter perfekt och på vänster hand har han en guldklocka placerad över knogarna. På hans eleganta käpp, som han uppenbarligen bara har för syns skull, sitter en ödla av plast fastsatt. Helt plötslig är han uppe och dansar med en blondin och sedan sjunger han ett par låtar till. Kvart i ett tittar han på gludklockan, nickar till bandet och försvinner lika plötsligt som han kom.
På den sovande golfarens plats sitter nu en asiatisk kvinna som nonchalant röker en cigarett med ett väldigt långt munstycke. Det sista jag ser när vi lämnar lokalen är trumpetaren som kysser en ung kvinna i baren.
New Orleans vägrar med all rätt att låta sig defineras av Katrina men i Lower Ninth Ward, Lakeview och East New Orleans är spåren forfarande alltför tydliga för att man ska kunna glömma de där hemska dagarna för två och ett halvt år sedan. Vi ser vita idealistiska twenty something collegestudenter från hela landet som målar och snickrar. De hjälper de som fått sina hus förstörda. Men det går långsamt och de utlovade pengarna från regeringen är det många som forfarande inte sett någonting av.
/ T
PS. Mitt Romney drog sig ur valet idag efter en supertisdag som var en besvikelse för honom. Så nu är det bara John McCain och Mike Huckabee kvar på den republikanska sidan. Men Huckaburgaren, som Per Georg kallar honom, har ingen realistisk chans och Big Mac kommer att vinna nomineringen.
Tankar från 39:e gatan 