Tankar från 39:e gatan

På lördags förmiddagen kom kockar och städerskor i långa led till casinonas ballrooms och röstade. De hade fått ledigt en kort stund för att kunna vara med. Trots att deras fackförbund hade utalat sitt stöd för Obama röstade över hälften av dem på Hillary och hon vann valet i Nevada.

Jag hade precis sänt hem bilder till redaktionen från förmiddagens röstning när Kim sa att han hade hittat information om att Hillary skulle ha segertal på Planet Hollywoods hotell och casino. Som jag nämnt tidigare är Hillarys kampanj väldigt dåliga på information och den kommer ofta sent. Klockan var tio över två och tiden som var utsatt för talet var två. Men eftersom de oftast är försenade så kastade vi oss iväg. Trafiken på strippen kröp fram och pulsen ökade. Jag hoppade hur bilen när vi närmade oss och sprang den sista biten. Kim fick parkera. Irrade runt som en galning i det enorma kasinot och hittade till slut till den lokal på andra våningen där Hillary suportrarna stod i tjocka led och väntade på sin kandidat. Jag trängde mig ursäktande igenom folkmassan och lyckades ta mig innaför avspärrningen framför den lilla scen hon skulle stå på.

Ringer till bildredaktören Rasmussen på VG och frågar när de senast måste ha bilderna för att få med det innan tidningen går i tryck. Tio minuter efter midnatt norsk tid blev svaret. Samtidigt börjar jag förbereda datorn. Upptäcker då att jag glömt min kortläsare på hotellrummet (det är den som för över bilderna från kameran till datorn). Blir alldeles kallsvettig. Hittar en annan fotograf som har en datorväska och får låna kortläsare av honom. Det finns inget trådlöst internet men har spanat in en skylt om ett business center alldeles intill. Kan bara hoppas att det går att sända därifrån.

Klockan 15:04 kommer hon äntligen tillsammans med Bill och Hillary. Kl. 24:04 Norsk tid alltså. Fotograferar i cirka två minuter. Laddar ner bilderna med den lånade kortläsaren. Lämnar tillbaka den. Tränger mig igenom folkmassan. Springer in i business centret. Wirless fungerar inte. Får låna ethernet kabel som strular i en minut eller två. Känns som timmar. Tolv minuter över sänder jag första bilden och sedan tre till strax efter. Rasmussen skickar sms och meddelar att de precis hann får med dem i tidningen.

När det funkar är det en kick med deadlinestress och på något konstigt sätt brukar det alltid fungera. Okej, det kanske inte är årets bild. Men den kom hem i tid i alla fall och ibland är det viktigast.

Republikanen John McCain vann i South Carolina. Mike Huckabee blev tvåa. McCain börjar se stark ut. Mitt Romney vann i Nevada för republikanerna men de andra hade inte satsat något på den staten då South Carolina ansågs viktigare.

Nu drar vi snart vidare på nya äventyr.

Den här bilden av John Edwards som jag tog häromdagen är publicerad i dagens VG.
Jag tycker den är lite kul.

Kvällen ut i går med det skandinaviska “Rat Packet” var trevlig. Bra middag på steakhouse och sedan lite gambling. Per Georg var het vid Craps-bordet. Han kastade tärningarna som om han aldrig gjort något annat. De försökte rotera personalen för att få honom off his game men inget hjälpte för huset och mannen i kvajen gick därifrån med fickorna fulla av gröna sköna dollar. Några av dem mina.

Vegas är en mix av bra och dåligt och en politiskt korrekt skandinav bör tycka att stället är ganska tacky. Jag har ofta tagit den linjen men staden börjar nu vinna över mig. Att hotellet vi bor på serverar room service frukost dygnet runt känns nästan revolutionärt och får mig genast att tycka om den här galna staden lite mer.

I kväll ska jag vinna tillbaka!

Presidentkandidater – Del 6

Barack Obama.

Demokraten Barack Obama intar scenen med sin fru och två unga döttrar. Det är den tredje januari och han har precis vunnit valet i Iowa. Stämningen är elektrisk. Obama vinkar till publiken och ser nästan generad ut när salen exploderar av jubel. Han håller sedan ett av de bästa tal jag har hört. Det är ett tal om hopp och förändring och jag glömmer nästan att fotografera. Skulle han vinna nominationen och presidentposten blir det historiskt. Redan när han i inledningen säger ”You know, they said this day would never come…” ryser jag och när han senare levererar rader som ”Hope is (–) what led young women and young men to sit at lunch counters and brave fire hoses and march through Selma and Montgomery for freedom’s cause…” ekar det av Martin Luther King Jr och medborgarrättskampen i sextiotalets USA.

Det här landet är fortfarande ganska segregerat, inte i lagstiftning så mycket som av gammal vana och tradition. Och ekonomi såklart. I det perspektivet är det värt att tänka på är att 97 procent av Iowas befolkning är vit. Valresultatet där visar att Obama är en gränsöverskridare. Problemet för tidigare svarta presidentkandidater, som till exempel Jesse Jackson på nittiotalet, var att de nästan inte fick några röster av de vita. Från svarta politiska grupperingar klagades det i början om att Obama inte var ”svart nog”, att han inte hade växt upp med ”the African American experience”. Men nu hörs det inte så mycket om det längre. Den riktiga testen kommer i valet i South Carolina om en dryg vecka. Där bor många svarta och Bill och Hillary är väldigt populära bland dem. Bill Clinton brukar ju kallas USA:s första svarta president.

Obama har rockstjärnestatus ute på campaign trailen, som valrörelsen kallas här. Han fyller idrottshallar och samlingslokaler med jublande suportrar som inte kan få nog av hans budskap. Han har gjort det så framgångsrikt att nästan alla andra kandidater har ”stulit” hans slagord Hope och Change. Även republikanerna. Häromdagen hade till exempel Mitt Romney för första gången valplakat med ordet Change på. Kritiker brukar säga att Obama visserligen är en mycket skicklig talare men att det är väldig lite specifika detaljer i talen. Vad exakt är det han vill ändra? Men det verkar som att många amerikaner är trötta på traditionella politiker och nu vill ha en visionär som kan inguta hopp i en just nu något kantstött nation.

Barack Obama är en ganska osannolik presidentkandidat. Lokalpolitiker i Illinois (state senator) som för så sent som fyra år sedan var ganska okänd på den nationella scenen. Hans genombrott var ett bejublat tal på demokraternas politiska konvent i Boston sommaren 2004. Pappan var från Kenya och mamman var amerikan. De separerade ganska fort och Obama växte upp med mamman på Hawaii samt i Indonesia. Han har själv berättat att han använde kokain när han var ung. En del väljare vi pratat med tror att han är muslim. Det kan iof bero på att en del kommentatorer på högerkanten verkar så frön av missinformation. Flera gånger har det hänt att han kallas för Osama. Av misstag hävdas det. Det påstods också att han gått i en madrassa (muslimsk skola) i Indonesia. Det visade sig vara falskt.

Det ska bli spännande att se om han kan svara på Hillarys New Hampshire-seger här i Nevada. Jag tror dock att i slutänden kommer erfarenhet vinna och Hillary bli demokraternas presidentkandidat.

Barack Obama ur en fotografs synvinkel:

Han ler väldigt sällan och tittar ofta ner i talarstolen under talen. Han har också en förmåga att blinka på väldigt många bilder. Man behöver visserligen inte le för att en bild ska bli bra ut men ofta hjälper det. Det går för det mesta att ta sig ganska nära och hans medarbetare är väldigt bra att ha och göra med. Inte minst med tanke på hur mycket mediatryck det är på dem. Hillarys kampanj hanterar det inte riktigt lika bra. Det blir tre fotovästar av fem möjliga till Obama.

Se Iowa-talet här.

Eller läs talet här.

Tidigare blogginlägg i serien Presidentkandidater 2008:
Rudy Giuliani
John Edwards
Mike Huckabee
John McCain
Mitt Romney

Vi har nu landat i Detroit, Michigan där det stundar primärval för republikanerna. Det är stor skillnad mot Iowa och New Hampshire där allt kretsade kring valet. Här pågår just nu den årliga bilmässan, North American International Auto Show, som är en av de största och viktigaste i världen. När vi åt middag på restaurangen The Rattlesnake, som för övrigt var mycket bättre än namnet antyder, så snackades det bilar istället för politik bland männen i kostym vid borden runt omkring oss. Men den här bloggen är mer intresserade av valet än bilar så här följer nästa del i serien om de som vill bli USA:s nästa president.

Presidentkandidater – Del 5

Mitt Romney

Republikanen Mitt Romney hade satsat stora summor av sin egen förmögenhet på att vinna i Iowa och New Hampshire. Men när han bara kom tvåa i båda staterna måste han nu rimligtvis vinna i tisdagens primärval här i Michigan om han ska ha någon chans att bli president.

Romney har länge räknats som en av favoriterna till att vinnna nominationen för republikanerna. Han var tidigare framgångsrik affärsman och rekryterades till att ta över ledningen för OS i Salt Lake City 2002. Hans jobb var att rensa upp i leden efter korrumptionskandalen. Han gjorde ett mycket bra jobb som ledde till att OS blev en succé som gick i vinst med 50 miljoner dollar. 2003 blev han vald till guvernör i Massachusetts och satt en period fram till januari 2007. Han ställde inte upp till omval.

Romney är mormon vilket är något av ett problem för honom i det här sammanhanget. USA har aldrig valt en mormon till president och de ses på med viss skeptism. Polygami förbjöds visserligen för över hundra år sedan av mormonerna själva men den stämpeln är svår att tvätta bort helt.

Mitt Romney är den som har attackerat de andra kandidaterna mest på den republikanska sidan. Framför allt har han gått hårt ut mot Mike Huckabee (som vann i Iowa) och John McCain (segrare i New Hampshire). Många menar att han är villig att säga precis vad som helst för att bli vald och att han är en ”flip flopper”. Det vill säga att han byter åsikt för att få röster. Som guvernör var han ganska liberal i frågor om aborter och homosexuella. Nu har han ändrat ståndpunkt och är mot aborter och homosexuella äktenskap. Sannolikt för att kunna få stöd från den för republikaner så viktiga kristna högern.

Hans pappa, George W. Romney, var guvernör i Michigan på sextiotalet och Mitt är född och uppväxt i staten. När vi på söndagen var på ett av hans valmöten var publiken mycket högljud och energisk. Mycket mer så än jag har sett på något av hans framträdande i andra stater. Så det här är hans hemmaplan, något som såklart gör en förlust desto mer katastrofal för hans politiska ambitioner.

Mitt Romney ur en fotografs synvinkel:

Han ser ut som Barbies kille Ken och har inga konstiga grimaser för sig utan ler ofta. Hans kampanjmedarbetare är avslappnade och vi fotografer kan röra oss nästan helt fritt. Jag var till exempel uppe på scenen på dagens valmöte. Så Mitt går rakt upp på förstaplatsen med förkrossande fem fotovästar av fem möjliga.

Tidigare blogginlägg i serien Presidentkandidater 2008:
Rudy Giuliani
John Edwards
Mike Huckabee
John McCain