Tankar från 39:e gatan

Den här bilden av republikanen Mike Huckabee tog jag kvällen innan valet i New Hampshire. Som ni ser gör nu kandidaterna allt de kan för att få röster. Jag har ju skrivit om Mike tidigare, om att han är ganska trevlig för att vara en representant för den kristna högern. Men nu börjar hans tal bli allt mer populistiska i takt med att han upptäckt vad som går hem i de kretsarna. Bland annat underströk han att “the second amendment” inte handlar om rätten att jaga utan om rätten att försvara sin egendom med vapen. Hans fru Janet, som introducerade honom på scenen, tyckte att kvinnor som blivit guvernörer och nu kanske blir president har “rört till” det med könsrollerna. Hon klagade på att man måste säga first spouse istället för first lady. Men spela ett par låtar på bas framför kamerorna och förför några väljare till som annars kanske inte skulle rösta på en före detta pastor som inte tror på evolutionsteorin.

En kul detalj var att bandet som spelade på mötet bland annat körde en Janis Joplin-låt innan Mike kom upp på scenen. Hon känns inte direkt som en företrädare för evangelisterna i publiken.

Hillary överaskade alla, inklusive de politiska experterna som fyller nyhetskanalernas dygn med sina profetior. Segern blir dubbelt så mycket värd eftersom ingen trodde att hon skulle vinna. Medvind för Hillary med andra ord. Hon fick ju tårar i ögonen i måndags när en väljare frågade hur hon orkade med allt jobb det innebär att ställa upp i valet. En del menar att det hjälpte henne i valet för att hon visade en mer mänsklig sida än hon brukar. De riktigt hårdkokta cynikerna kan dock inte låta bli att misstänka att det var planerat och inte äkta. Har de rätt så skulle Hillary kunna bli en väldigt bra skådespelerska.

Tyvärr var vi inte på hennes valvaka då hennes kampanj återigen inte gav ackrediteringar till utländsk press. De skyllde på utrymmesbrist. Intressant med tanke på att hon har lovat att bättra på USA:s relationer med resten av världen om hon blir president.

Valvakorna i New Hampshire var lite mer utspridda än i Iowa så här var vi tvugna att bestämma oss för en innan vi visste vem som vann. Vi valde mellan John McCains och Barack Obamas. Obama-lägret hade förvisso varslat om att det var platsbrist även där och att utländsk media inte skulle få plats. Men eftersom Obama-kampanjen är ganska mycket bättre att ha att göra med än Clintons bestämde vi oss för att prova. Allt tydde ju på att han skulle vinna och det kändes som rätt plats att vara på. Det gick bra att komma in och vi följde rösträkningen på CNN via storbildsskärmar i den stora idrottshall där valvakan var. Lite kul när CNN:s John King sa att det forfarande var för jämnt för att utse en vinnare samtidigt som Barack Obama kommer upp på scenen och erkänner sig slagen. Associated Press hade gått ut med att Hillary hade vunnit men CNN och de andra kabelnyhetskanalerna vill gärna trissa upp spänningen och hålla kvar tittarna så länge som möjligt.

Obama höll för övrigt ett nyskrivet tal, också detta mycket bra. Poetiskt och visionärt och han lät inte som en förlorare. John McCain, som vann på den republikanska sidan, blev tråkad av TV-experterna för att han läste innantill alldeles för mycket under sitt tal. Men det är inte lätt att jämföras med Obama som är en mycket bra talare och som dessutom verkar ha väldigt bra talskrivare. Men McCains seger är en sensationell comeback från en kamapnj som var förklard död i somras. De hade gjort slut på alla pengar och hade väldigt låga siffror i oppinionsundersökningarna.

Jag är tillbaka på hotellet nu. Klockan är halv tre på natten. Flyget till New York går 05:15 (det var inte jag som bokade det!) så jag håller mig vaken istället för att sova en timme. Ska bli skönt att komma hem efter en vecka på valturné i Iowa och New Hampshire. Men snart blir det nya resor till andra stater som också ska rösta.

Vallokalerna är öppna och röstningen pågår för fullt här. Det rapporteras om rekordstort valdeltagande. Jag besökte Broken Ground School utanför Concord. Hillary Clinton och dottern Chelsea var där och hälsade på suportrar utanför vallokalen. De verkade glada trots att de senaste opinionundersökningarna inte såg så bra ut för henne.
Här är några av bilderna jag tog där.

Kvällen före valdag här och nu börjar det bli spännande. I dagstidningen USA Today’s opinonsundersökning som publicerades idag fick Barack Obama 41% av rösterna och Hillary 28%. På den republikanska sidan ledde John McCain med 34% procent mot Mitt Romney med 31%. Skulle de siffrorna stå sig i valet så blir det tungt för Hillary att komma tillbaka. Inte omöjligt men tungt.

Obama har ju pratat mycket om att förändra Washington D.C.
Han har gjort “change” till ett modeord i det här valet. Kandidater på båda sidor använder nu det ordet hela tiden. Hillary använde ordet 25 gånger i lördagens debatt mot Obamas 14 gånger (USA Today räknade, inte jag).

Blir varmare för varje dag här och snön har börjat smälta. I morgon säger de som vet att det ska bli 15 grader varmt. Vårt hotell ligger lite öde i utkanten av Concord. Man får vara glad att överhuvudtaget ha ett hotellrum. När de stora TV-stationerna CNN, Fox, CBS, NBC och ABC sveper in med sina enorma crews och bokar upp hela hotell blir det inte mycket kvar för oss andra.

I lördags kväll lämnade vi de öde slätterna och tog oss in till metropolen (inte) Concord. Där på en sportbar hade tyvärr köket stängt så det blev popcorn och budweiser till middag. Innan vi förstod att de hade åttiotalskväll där tyckte vi folk var lite konstigt klädda. Tjejerna hade typ rosa nitbälten, burrigt hår och diverse pastellfärgade kläder. Killarna hade hawaiiskjortor och mustascher. De skulle försöka se ut som Tom Selleck i TV-serien Magnum.

Vi har under helgen åkt kors och tvärs i New Hampshire och bevakat kampanjande politiker. Mycket snö här men varmare än i Iowa. En annan bra sak är att staten är mindre så här tar det sällan mer än en timme att ta sig till de olika småstäderna. Primärvalet här är på tisdag så vi blir kvar till onsdag morgon. Fler rapporter följer men först nästa del i min lilla serie om presidentkandidaterna.

Presidentkandidater 2008 – Del 4

Senator John McCain från Arizona ställde ju upp mot George W. Bush för åtta år sedan i primärvalen. Då vann han i New Hampshire men förlorade senare stater och resten vet ni ju. Nu är han på banan igen och leder knappt över Mitt Romney i de flesta opinionundersökningarna här i New Hampshire. Han kom på en delad tredjeplats med 13% i Iowa men kampanjade inte speciellt ofta där och satsade mer på New Hampshire. Han bör vinna här eller få en stark andraplats för att ha en bra chans i kommande primärval.

1967 blev hans militärplan nedskjutet över Vietnam och han var krigsfånge där i över fem år. Han blev torterad och bröt bland annat båda armarna. Nu kan han inte lyfta dem högre än i axelhöjd. Han är känd som en ganska oberoende republikan som står för vad han tycker även när det inte är populärt i partiet eller bland väljarna. Under en debatt i Iowa sa han rakt ut att han inte tyckte att USA borde subventionera majsodlingar för biobränsle. Något de gör nu. Inte någon ståndpunkt som direkt gav extra röster i en stat som har många majsodlingar. Andra politiker med samma åsikt hade antagligen försökt att linda in svaret lite. På McCains kampanjbuss står det med stora bokstäver på båda sidorna: “Straight Talk Express”.

I somras höll hans kampanj nästan på att haverera när alla pengar var slut och många medarbetare sparkades. Många räknade ut honom då men nu är han alltså tillbaka i matchen. McCain är 71 år gammal och skulle bli den äldsta person att bli vald president i USA:s historia om han vinner. Men han verkar ganska pigg och skärpt på kampanjmötena. När mordet i Pakistan förde upp utrikespolitik tillbaka på dagordningen här stärkte det McCains chanser i valet då han har mycket erfarenhet av utrikespolitik.

John McCain ur en fotografs synvinkel:
McCains rörelsemönster blir ju aningen annorlunda i och med att han inte kan lyfta armarna speciellt mycket. Han har dessutom opererat sig för hudcancer i ansiktet och har en del ärr efter det. Det kan ju verka väldigt cynsikt att dra ner betyget för dessa saker men i den här branshen blir man lätt cynisk. Nu uppvägs det här mer än väl av att han är den mest tillgängliga av kandidaterna som är med i toppen. Inga begränsningar alls på hans kamapnjmöten, man kan gå runt hur som helst och fotografera. När de sedan ringer tillbaka (väldigt ovanligt här och nu) och önskar oss varmt välkomna till McCains valvaka på tisdag så blir betyget fyra och en halv fotovästar av fem möjliga.

Tidigare blogginlägg i serien Presidentkandidater 2008:
Rudy Giuliani
John Edwards
Mike Huckabee

Tänk dig att du bor i Iowa. Efter nästan ett års uppmärksamhet är allt över. Inga fler kampanjbussar som kors och tvärsar staten på alla de highways som skär spikrakt igenom de frusna majsfälten med presidentwannabes på väg att möta väljare i gymnastiksalar och samlingslokaler. Inga kandidater som försöker vinna din röst medan du äter pankakor till frukost på den lokala dinern. Inga Hollywoodskådisar som vill sälja just sin favoritkandidat och det tar nog ett tag innan CBS stjärnankare Katie Couric äter middag på Centro igen. Typ fyra år. Iowa har haft sin tid i spotlighten men nu är sista TV-lampan släckt och cirkusen har dragit vidare till New Hampshire i nordöstra USA.
I Iowa återgår livet till sin vanliga långsamma vardagslunk. Det måste kännas tomt när precis ALLA mediamänniskor, kampanjmedarbetare och annat löst folk som inte vill stanna en minut extra i onödan tar första bästa plan ut och bort på fredagsmorgonen.

Fast dom kan ju alltid trösta sig med att snart är det 2012 och ett nytt presidentval.

Det påstås att det var 2500 jourlalister ackrediterade i år (för fyra år sedan var det 1400). Visst var det mycket journalister men i den siffran måste varenda en av Fox News sladdbärande praktikanter och CNN:s lastbilchauförer vara inräknade.

Kändes skönt att checka ut från Sheraton i West Des Moines. Rummet var visserligen helt okej men det var ett hotel av modell atrium (se bilden nedan) och av någon anledning har jag utvecklat en aversion mot sådana. Känns som en enorm waste of space med den där stora innergården och så får jag tvångstankar om att hoppa ner från loftgångarna. Dessutom känns det sjuttiotalstacky med vattenfall och glashissar med ljusslingor på. Bjurman skrockar dock hånfullt och påstår att atriumhotell är det bästa han vet. Innan jag drar till flygplatsen tittar jag ut igenom hotellfönstret och ser Mitt Romneys kampanjbuss stå där på parkeringsplatsen. Den ser ensam och sorgsen ut. Han förlorade ju ganska klart mot Mike Huckabee trots att han större delen av hösten hade varit klar favorit. Romney bodde på samma hotell som oss och hade sin valvaka i ett stort ballroom där. Men det var ju en segerfest som kom av sig och en kollega sa att den var över så fort att han missade den.

Jag och Kim var på Barack Obamas valvaka och där var ju såklart stämmningen mer uppåt. Det var ju mycket media där såklart och jag fick använda hela mitt register av tricks och vassa armågar för att ta mig till positioner där jag egentligen inte fick vara för att få mina bilder och på något konstigt sätt gick det bra. Det brukar göra det.

På Hillarys valvaka släpte de inte in några utländska journalister. De skyllde på att lokalen inte var tillräckligt stor. Så från och med nu hejar jag utan förebehåll på Obama.

Under själva valet var vi en skola där ett distrikt hade sitt caucus. Det är en rörig protest där anhängarna av de olika kandidaterna ställer sig i grupper och sedan försöker övertala de små grupperna att byta sida. Man måste ha minst 15 procent av rösterna för att räknas. Till slut hade Obama och Edwards båda 98 röster var. Delad seger i det distriktet alltså. Men efter som det var fem delegater som skulle fördelas på dem singlade man slant (!) om den sista delegaten. Helt enligt regelboken. Edwardslägret vann slantsinglingen.

Jag har varit i Iowa fem gånger det senaste halvåret. Hoppas att det dröjer ett tag nu.

Rösterna är räknade i Iowa och Barack Obama vann med oväntat stor marginal över Hillary och Edwards. Bilden av Obama med familj tog jag för ett par timmar sedan efter Obamas mycket inspirerande tal på sin segerfest.

Det har varit en lång dag och timmen är sen nu. I morgon förmiddag flyger vi till New Hampshire där det är primärval på tisdag.

Den lilla kyrkan är överfylld av Hillary-anhängare och nästan lika mycket mediafolk. Jag tränger mig fram mot avspärrningen vid scenen där Hillary Clinton precis har avslutat sitt tal. Hon “works the rope line” som de säger här. Det betyder att hon hälsar på, skriver autografer åt och låter sig fotograferas med sina suportrar. Eller kanske snarare fans. Hon är en rockstar här. Mest är det kvinnor, unga som gamla, som jag får tampas med för att ta mig fram. Ställer mig på en stol för att få bättre sikt men Hillarys medarbetare gillar inte det. Ner på golvet och knuffas igen. Kommer nästan ända fram men två äldre damer med pocketkameror viker inte en centimeter. Räknar iskallt med att det blir en lucka när Hillary kommer bort till oss. Svetten rinner ner för ryggraden. Som uppväxt i Stockholm på den tiden vintrarna där nästan var i klass med Iowas har jag lärt mig att klä mig i lager. Många tunna tröjor värmer bättre en en tjock. Som fotograf vet man aldrig om man helt plötsligt måste stå någon timme ute i kylan och vänta på BILDEN så långkalsongerna var på dom också. Fungerar mindre bra inne i en kokhet kyrka visade det sig. Höll på at svettas ihjäl innan Hillary äntligen kom bort mot mig. Med lite hjälp av ett japanskt TV-team som pressade på bakifrån tryckte jag mig in i en luckan som uppstod mellan tanterna. Hillary hade fyra livvakter omkring sig som skymde men jag fick mina bilder. Såg Hillary försvinna in bakom ett skynke till backstageområdet samtidigt som jag började planera en framtid som naturfotograf. Långt ifrån folkmassor och trängsel.