Tankar från 39:e gatan

Aftonbladets USA-korrespondent Per Bjurman har i dag börjat blogga om valet i USA. Han är också här i Iowa tillsammans med fotografen Pontus Höök. Ni ser dem båda på bilden här ovan. Bjurman är en bra kille trots att han är av den absurda uppfattningen att KSMB var bättre än Strindbergs (nu pratar vi rockband och inte författare). Johan Johansson, som ju var med i båda banden, sa när jag frågade honom i somras att jag hade rätt. Strindbergs var bäst. Trots detta måste jag tillstå att Per är en bra bloggare. Han har haft stor framgång med sin NHL-blogg och det finns inget som tyder på att Valbloggen skulle bli sämre.

Pontus är för övrigt en bra kille också trots att han bara drack coca-cola i hotellbaren igår.

Jag har nu landat i ett isande kallt och blåsigt Des Moines. Planet två timmar försenat och 16 minusgrader när vi väl kom fram. Välkommen till Iowa!

Presidentkandidater 2008 – Del 3

Republikanen Mike Huckabee låg länge långt ner i opinionsundersökningarna och fick inte speciellt mycket uppmärksamhet i media. Men i början av december ledde han helt plötsligt klart över favoriten Mitt Romney i Iowa. Anmärkningsvärt inte minst med tanke på hur mycket mer pengar Romney spenderat på reklam här.

Det var stora delar av den kristna högern som var missnöjda med de andra kanditaterna och som nu till slut slöt upp bakom Huckabee. Han har en bakgrund som pastor och är väldigt religös. Han tror att bibeln är hundra procent sann och är väldigt konservativ i många social frågor. Abbortmotståndare såklart.

Men han har också en del tilltalande sidor förutom att han är den klart mest humoristiska kandidaten av både republikaner och demokrater med ständigt nya one liners som levereras med perfekt timing. När han var ung pastor bjöd han in svarta att bli medlemmar i den helt vita församlingen trots att många protesterade. Han tar också ofta ställning för de fattiga och vill inte sänka skatterna för de rika med motiveringen att det skadar de fattiga. En mycket ovanlig hållning för en republikan.

En annan motsägelsefull sak är att han gillar Rolling Stones och vill att de ska spela på hans inauguration om han blir president. En djupt kristen person som gillar ett rockband som gjort låtar med titlar som Sympathy for the Devil är ju något märkligt i mina ögon.

Han var tidigare guvernör i Arkansas och växte upp där i en stad som heter Hope. Någon som känner igen den kombinationen? Just det, Bill Clinton kommer också från Hope och blev sedan guvernör i Arkansas. Vid en första anblick kan det ju verka som ett bra tecken för Huckabee. Men vad är oddsen för att den lilla staden Hope ska producera två presidenter?

Som guvernör inledde han ett initiativ att få skolbarnen att äta nyttigare. Övervikt och diabetes bland barnen är i Arkansas, liksom många andra stater, ett stort problem. Huckabee själv har bantat 50 kilo och börjat en hälsosammare livsstil med motion och nyttig mat sedan hans doktor sa att han höll på att äta ihjäl sig. Jag och reportern Kim Riseth träffade och intervjuade Huckabee våren 2006 om detta. Han var då fortfarande guvernör. På bilden ovan visar han att han bara har Diet Pepsi och vatten i kylskåpet på sitt kontor i State Capitol i Little Rock.

Romney kör för övrigt nu stenhårt på negativa attacker mot Huckabee. Något som verkar ha fungerat då han nu har knappat in på Huckabees ledning. Mike Huckabee försökte sig i går på ett politiskt cirkusnummer på hög nivå. Han kallade till presskonferens och sa att han hade bestämt sig för att stoppa en reklamfilm där han attackerar Mitt Romney. Men sedan visade han ändå reklamfilmen på presskonferensen. Verkar som ett klassiskt fall av att både vilja ha kakan och äta den. Han vill visa att han tar the high road (på svenska, typ “vara snäll och ärlig”) samtidigt som han ändå får ut budskapet i reklamfilmen när media rapporterar om den.

Mike Huckabee ur en fotografs synvinkel:

Jag har inte fotograferat honom så ofta ute på kampanjmöten. Men de gånger jag gjort det så har han varit tillgänglig utan livvakter eller pressfållor. Bara det gör att han får ett par extra fotovästar i betyg. Han ser lite ut som en onkel i någon amerikansk 50-tals film men jag har egentligen inga större invändningar mot honom som fotoobjekt. I dag var det dessutom en kul bild av honom i New York Times där han blir rakad hos en frisör i Iowa. Det blir fyra fotovästar av fem möjliga till Mike Huckabee.

Tidigare blogginlägg i serien Presidentkandidater 2008:
Rudy Giuliani
John Edwards

Presidentkandidater 2008 – Del 2

Demokraten John Edwards har hamnat i skuggan av Hillary Clinton och Barack Obama inför de stundande primärvalen. Ändå kan man inte helt räkna ut honom. Han ställde ju upp redan för fyra år sedan och kom på en överaskande andraplats i Iowa efter John Kerry. Han är en mycket bra talare och gjorde ganska bra ifrån sig i flera andra stater. Kerry valde ju honom sedan som sin vise prersidentkandidat i presidentvalet hösten 2004. Ett val som de till mångas förvåning, speciellt i Europa, förlorade.

Edwards förmåga att “connecta” med väljare på kampanjmöten och hans snygga utseende gjorde att det var en del som jämförde honom med John F Kennedy inför förra valet (många amerikaner saknar fortfarande Kennedy och väntar på den “nya JFK”). I år är det dock nog Obama som som får finnas sig i den jämförelsen.

John Edwards pratar väldigt mycket om “two Americas” – de fattiga och de rika. Han startade tidigare i år sin kampanj i Lower Ninth Ward. Ett av de fattigaste områdena i New Orleans och också en av de platser som drabbades värst av orkanen Katrina. Att prata om det fattiga Amerika är nog inget som direkt vinner över de där obestämda väljarna i mitten så man får anta att detta är en fråga som Edwards brinner för. Vilket gör att han växer i mina ögon.

Han svaghet är att ha har relativt lite politisk erfarenhet. Han har varit senator i en sex-års period. Han representerade då North Carolina men är egentligen från South Carolina. Innan det var han advokat och hade som specialitet att stämma stora företag för privatpersoners räkning. Folk som till exmpel hade blivit skadade för att en produkt hade något fel. Han var mycket framgångsrik och vann miljontals dollar åt sina kilienter. Och åt sig själv eftersom han fick en ganska bra procent av pengarna. Hans kritiker brukar säga att han är en rik advokat som inte vet hur vanliga människor har det. Edwards själv säger att det här visar att han står på de svagas sida mot “big cooperation”.

Tidigare i år kom det fram att hans frisyr kostade 400 dollar. Inte så bra för en politiker som vill stå på de fattigas sida. Så nu klipper han sig nog på något enklare ställe. Han kommer faktiskt från ganska enkla förhållanden och påminner ständigt folk om att han är en “son of a mill worker”.

Hans fru Elizabeth hamnade i nyheterna tidigare i år. Hon hade fått en obotlig cancer, men som tydligen ska gå att leva med om hon har tur. Hon har ändå kampanjat väldigt mycket för sin man. Hon gör det bra och får mycket uppmärksamhet.

Om John Edwards ska ha någon chans att vinna det demokratiska partiets nomination så tror jag att han måste vinna i Iowa och bli sämst tvåa i New Hampshire (de två stater som är först ut med sina val). Han har en mycket stark organisation i Iowa, något som krävs för att få ut rösterna där, som han byggt upp under de fyra år som gått sedan förra valet. Just nu är det dött heat mellan Edwards, Obama och Hillary enligt oppinionsundersökningarna i Iowa. En annan sak som kan vara till hans fördel är att folk här tänker ofta på “electability” ju närmare valet de kommer. Alltså vilken kandidat som har störst chans att vinna i nästa års presidentval. Kanske kan de börja tveka om USA är redo för en kvinnlig eller svart president. Att då John Edwards som vit medelålders man framstår som mer valbar nästa höst. Jag tror dock mordet av Benazir Bhutto kan verka emot honom då han kan framstå som oerfaren på den internationella scenen.

Edwards ur en fotografs synvinkel:
Han kommer visserligen nästan alltid försent till sina kampanjmöten. Mer så än andra kandidater och New York Times hade till och med en artikel om det. Men det finns mycket som uppväger det. Hans fotogeniska utseende. Inga livvakter (som jag har märkt i alla fall) och hans medarbetare är ganska schysta så det är inga problem att komma nära honom och man slipper oftast “pressfålla” att stå i. Denna kombination gör att han får hela fyra fotovästar av fem möjliga.

Tidigare blogginlägg i serien Presidentkandidater 2008:
Rudy Giuliani

Presidentkandidater 2008 – Del 1

Av alla de som vill bli USA:s 44:e president är republikanen Rudy Giuliani den som fascinerar mig mest. Jag skulle aldrig rösta på honom men rent journalistiskt är han en guldgruva.

Det brukar sägas att ju längre bort från New York man kommer desto populärare är han. Rudy var ju borgmästare i New York under åren 1994 – 2001. Han gjorde onekligen en hel del för att göra New York till en säkrare och mer trevlig storstad att bo i. Men vägen dit var kantad av skandaler och bråk. Han blev osams med allt och alla. Ofta om småsaker och han var långsint. Han vägrade prata med de flesta ledare för olika minoritetsgrupper. Han vägrade att besöka US-Open i tennis (arrangörerna ville att planen som kom in för landning på La Guardia skulle ta en liten omväg de två veckor US Open ägde rum för att inte störa matcherna) och han blev osams med ledningen för Music Grammy Awards så de flyttade sin gala från New York. När hans polischef hamnade på omslaget av Time Magazine fick han sparken. Rudy gillade inte att dela spotlighten. Han hotade med att dra in anslagen till ett konstmuseum i Brooklyn som hade en utställning han inte gillade.

Allt det där och mycket till hände innan terrorattackerna den 11 september 2001.
Det tog ju ett halvt dygn innan president Bush dök upp i TV-rutan efter attackerna. Detta vakuum fyllde Rudy med bravur och blev med ens ”Hela Amerikas Borgmästare”. Alla gamla synder bleknade i det perspektivet.

Men nu har bland annat New York-tidningarna Village Voice och New York Magazine haft långa, granskande och ganska kritiska artiklar om Rudy under hösten. De har belyst HELA hans tid som borgmästare. Vanity Fair och Time har dessutom haft artiklar om en hel del tveksamma affärsförbindelser han haft via sitt företag Giuliani & Partners som bildades efter hans tid som borgmästare.

Rudy är egentligen en ganska osannolik kandidat för republikanerna. Han är faktiskt ganska liberal när det gäller sociala frågor. Inte mot abort och ganska pro gay (han bodde flera månader med ett gaypar efter sin andra skilsmässa) och inte egentligen emot illegal invandring. Han försöker visserligen ändra sina ståndpunkter i dessa frågor nu för att få med sig den republikanska basen. Dessutom har Rudy ett ganska rörigt privatliv. Gift tre gånger. Meddelade sin förra fru att han ville skiljas via en presskonferens. Hans son har brutit kontakten med sin far och dottern stödjer demokraten Barack Obama. Inte direkt den lyckliga kärnfamiljen som republikanerna brukar vilja måla upp. Ofta inte en sann bild, men i Giulianis fall går den inte ens att fejka. Hans nuvarande fru, Judith Nathan, beskrivs dessutom som en gold digger.

Rudy har länge ledat klart i de nationella opinionsundersökningarna men de spelar lite roll eftersom staterna inte har sina primärval samtidigt. I de tidiga staterna som Iowa och New Hampshire ligger han inte så bra till. Han satsar på att vinna stora stater som Florida, Michigan och Missouri som har sina val senare i januari. Det kan vara en farlig taktik om en och samma kandidat vinner både Iowa och New Hampshire och då får medvind som påverkar de andra valen. Dessutom så har Giulianis selling point varit att han är tuff mot terrorister. Men som alltid så är det framför allt den inhemska ekonomin som blir den viktigaste frågan ju närmare valet man kommer. Rudy har också mycket riktigt tappat även i de nationella opinionsundersökningarna de senaste veckorna.

Om Rudy blir USA:s nästa president ska jag äta upp mitt gamla vinylexemplar av London Calling, inklusive låten Rudie Can’t fail!

Rudy ur en fotografs synvinkel:

Rudy har, liksom Hillary och Obama, ett antal livvakter från Secret Service vilket aldrig är en fördel för en fotograf. De var dessutom lite halvt aggressiva senast jag fotade honom. Men Rudy brukar ta god tid på sig att hälsa på anhängare efter talen och man kan då komma ganska nära honom. Dessutom, bilden här ovan tog jag i ett rum där jag egentligen inte fick vara men Rudy tittade snällt i kameran när jag frågade så det får han en halv extra poäng för.

Hans utseende är kanske inte direkt som man tänker sig en president. En journalist skrev att Rudy ser ut som en begravningsentreprenör. Flinten har dessutom en förmåga att bli ”burned out” på bilder (fotograflingo för vitt utan täckning). Han brukar också bita sig i underläppen vilket ser lite konstigt ut på bild.

Betyg för Rudy som fotograferingsobjekt blir tre fotovästar av fem möjliga.