Har precis kommit hem från en jobbresa till Chicago. Fick mig att minnas en magisk kväll där för exakt tre år sedan.
Nu är magin sedan länge försvunnen men där och då kändes allt möjligt.
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
Det snöade i helgen i New York. Ganska tidigt för att vara här. Åskade gjorde det också. En märklig kombination som faktiskt inte är så ovanlig i New York. Kan inte påminna mig om att det någonsin händer i Sverige. Gör det?
-
Jag är i upstate New York och jobbar. Snöade här igår. Men de vackra höstlöven sitter fortfarande kvar på träden. Det går fort från sommar till vinter.
Vädermannen är exalterad.
-
Dagarna innan jag var i Washington DC och fotograferade Jens Stoltenbergs besök hos President Obama i förra veckan så var jag och reporter Eirik Mosveen i Las Vegas och gjorde reportage om de som vill ersätta honom i Vita Huset. CNN arrangerade en TV-debatt på The Venetian Hotel & Casino med de republikanska presidentvalskandidaterna.
Mitt Romney, den före detta guvernören för Massachusetts, leder de flesta opinionsundersökningar och är favorit till att vinna partiets nominering till nästa års presidentval. Men han väcker egentligen inte några starkare känslor hos väljarna utan uppfattas som ganska tråkig. Flera av hans utmanare är allt annat än tråkiga men turligt nog för Romney gör denna brokig skara inte ett helt habilt intryck (helt osökt dyker nu barscenen i Stjärnornas krig upp i mitt huvud). Dom slåss alla för att bli det konservativa alternativet och flera av dom har varit ”the flavor of the week” för de med Romney missnöjda väljarna.
Först var det Rick Perry, guvernören från Texas, som verkade vara den räddande cowboyen som kom ridandes in från prärien. När han i somras, senare än alla andra, annonserade att han skulle ställa upp i valet gick han direkt om Romney i opinionsundersökningarna. Problemet var att ju mer väljarna utanför Texas lärde känna honom desto mindre omtyckt blev han. I debatterna har han verkat smått förvirrad och framstår kanske inte som den skarpaste kniven i lådan.
Sedan var det Michele Bachmanns tur. Kongresskvinnan från Minnesota som blivit Tea Party-rörelsens hjältinna. Hon knuffade under sensommaren ner Perry från platsen som Romneys utmanare. En frisk fläkt i eleganta kläder och med perfekt make up som sa som det var. Eller kanske inte. Ju mer hon pratar desto djupare gräver hon gropen hon står i. Sarah Palin framstår helt plötsligt som en intellektuell gigant.
Senaste veckorna är det lite oväntat pizzakungen Herman Cain som med sin folkliga stil blivit allas favorit. Han sjunger gospel på sina valmöten och föraktar politiker. Det sistnämnda går alltid hem i en valrörelse. Cain, som själv är svart, menar också att USA:s svarta befolkning har blivit hjärntvättade till att rösta på Obama. Många av hans anhängare gillade hans förslag till ett nytt skattesystem. 999 kallar han den (inte att förväxla med det brittiska punkbandet med samma namn). Det står för 9% moms, 9% företagsskatt och 9% inkomstskatt. Vid lite närmare granskning har det dock visat sig att detta skulle leda till att låginkomsttagare kommer att betala mer i skatt och de rika mindre. När han sedan sa att man borde ha ett elstängsel mellan Mexiko och USA (ett skämt påstod han senare) så var det ytterligare en blunder som gav vatten på kvarn till hans kritiker. Dessutom lyckades han inget vidare Las Vegas-debatten, där han för första gången sågs på som en seriös kandidat, så hans stjärna kan nog komma att dala inom kort.
Nu frågar man sig vem av de andra kandidaterna som ska bli nästa stjärnskott. Svårt att säga. Newt Gingrich är en smart man men har mindre utstrålning än en stubbe och libertarianen och Ron Paul har visserligen sin skara av mycket trogna anhängare men verkar inte kunna nå utanför den gruppen. Familjemannen Rick Santorum har ju, förutom total brist på personlighet, sitt ”Google-problem” (Googla hans efternamn så får du se) och John Huntsman, som ligger sist i alla undersökningar, bojkottade bisarrt nog debatten i Nevada så jag antar att de har alla chansen.
Trots att han blev hårt attackerad från alla håll så vann Mitt Romney klart debatten i Las Vegas men det är ytterligare 12(!) debatter inplanerade inför primärvalen som börjar i januari så cirkusen fortsätter.
…och ingen cirkus utan clowner.
—
Den här gången blev inga det melankoliska skildringar från mig stirrandes ut på Las Vegas glitter från mitt hotellrum som jag brukar hänfalla till här på bloggen. Jag konstatera bara att det bästa med Las Vegas är att staden aldrig stänger och att det sämsta med Las Vegas är att staden aldrig stänger.
Sen kan ni ju dra era egna slutsatser.
—
Bilderna ovan:
1. De republikanska presidentvalskandidaterna precis innan debatten ska börja. Från vänster: Rick Santorum, Ron Paul, Herman Cain, Mitt Romney, Rick Perry, Newt Gingrich och Michele Bachmann.
2. Debatten hölls på The Venitian Hotel & Casino.
Bilderna nedan:
1. CNNs Anderson Cooper ledde debatten. Här fotograferas han med en nygift kvinna utanför casinot dagen innan debatten.
2. Ron Paul ger en direktsänd TV-intervju innan debatten.
3. Mitt Romney dagen innan debatten.
4. Herman Cain efter debatten.
5. Herman Cain, Mitt Romney och Rick Perry precis innan debatten börjar.
6. En kvinna som rest från Idaho för att se debatten.
7. Aftonbladets Per Bjurman och VGs Eirik Mosveen får kommentarer av Rick Santorum efter debatten.
8. Mr. Las Vegas himself, artisten Wayne Newton, tittade förbi.
-
Jag var i Vita huset i torsdags och fotograferade den norska statsministern Jens Stoltenberg på besök hos president Barack Obama. Ett besök som har varit mycket efterlängtat i Norge. Det var Stoltenbergs första besök i ovala rummet och många har undrat varför det tog så lång tid. Hela 11 år om man räknar in hans första period som statsminister. Själv var jag i ovala rummet för tredje gången. Har tidigare fotograferat Göran Persson samt Norges tidigare statsminister Kjell Magne Bondevik med president George W Bush vid två olika tillfällen. Och även om detta var mitt sjätte besök till Vita huset så går det inte att förneka att det är en speciell känsla att befinna sig i världens maktcenter.
Men det är inte direkt ideala förhållanden att jobba under. Stressigt, trångt och dåligt ljus. Fast den här gången var det faktiskt två ljuskillar som höll varsin stor lampa för att underlätta det för alla fotografer. Någon har tänkt till för jag kan inte minnas att de var där förr och pressrummet där vi väntade (första bilden nedan) innan var visserligen lika trångt som alltid men i alla fall nyrenoverat.
När Persson och Bondevik var på besök i Vita huset så var det bara fotografering och inga reportrar kom med in i ovala rummet. De fotograferingarna varade i ungefär en halvminut och det var ganska stressigt. Minst sagt. Den här gången var det reportrar med också. Många. Och väldigt många amerikanska fotografer och TV-team. Det skulle lämnas statements från de två ledarna och det var ju samma dag som Khadaffi dödades så det fanns ju ett stort intresse av att höra vad Obama hade att säga om det (bland annat fick Norge väldigt mycket beröm för sin insats i Libyen). Fördelen med detta var att vi fick betydligt mycket mer tid i ovala rummet. Ungefär 10 minuter. Nackdelen var att det var väldigt trångt och i princip omöjligt att byta från den position man tagit efter löpningen in i rummet sida vid sida med de andra fotograferna i kamp om de bästa positionerna. Måste ha sett komiskt ut för Obama och Stoltenberg som redan satt på plats när vi kom in.
Men jag och reporter Eirik hade nästan lika bråttom ut. Ungefär en timme till absolut sista deadline gjorde att vi inte hade mycket tid att spela på. Först skulle vi och alla andra norska reportrar på plats dock få intervjua Stoltenberg på Vita Husets framsida. Sagt och gjort. Men när vi sedan ville snabbt ta oss ut från området fick vi inte det för Seceret Service. Ingen fick lämna området innan statsministern hade gjort det och han gav fortfarande intervjuer. Klockan tickade och vi försökte att inte gripas av panik.
Men allt ordnade sig till slut. Som det brukar. Fast det blev väldigt stressigt och det var inte många minuter kvar till tryckstopp när vi sände hem texten och bilderna. Och sedan den där oslagbart sköna känslan efteråt som man alltid får efter att ha stressat med en tight deadline.
Trots att Khadaffis död såklart tog mycket utrymme i tidningen så blev det ändå ett mittuppslag på besöket i Vita Huset. Det får man vara nöjd med.
Dessutom hann vi göra en video till VGTV som du kan se här.
-
Sedan en månad tillbaka pågår protesten Occupy Wall Street på södra Manhattan. Det är en protest mot de ekonomisk orättvisheterna. Liknande protester har startats i andra amerikanska städer och idag lördag hölls demonstrationer inspirerade av den i många andra länder, inklusive Sverige. New York-protesterna är å sin sida inspirerade av den arabiska våren och bland annat det tältläger som skapades på Tahrir Square i Egypten.
Här har de slagit upp sitt tältläger i Zuccotti Park som är en liten park, eller snarare ett slags torg, som ligger alldeles vid Ground Zero, ett par kvarter från Wall Street och New York-börsen. Jag och reporter Eirik var där i torsdags och fredags. Många av demonstranterna är där dygnet runt. Det hade bestämts att polisen skulle tömma parken klockan sju på morgonen igår för att den skulle tvättas. Det sades att demonstranterna skulle få komma tillbaka men många av dem misstänkte att detta var ett trick för att permanent få bort dem. Så de började skura parken själva med vatten och såpa. De hade också bestämt sig för att bilda en mänsklig kedja för att hindra polisen. Många befarade att det skulle leda till oroligheter och antagligen var det därför evakueringen i sista stund ställdes in. Demonstranterna vann det slaget och nu har man tonsäkert och snabbfotat gjort ett budskap av det: ”Parken är städad, nu är det dags att städa upp på Wall Street”.
Strax efter konfrontationen var avblåst gick några hundra av demonstranterna på gatorna ner mot Wall Street. Då blev det en del konfrontationer med polisen och 15 personer arresterades.
Gruppen har inga ledare och det är en ganska stor blandning av folk. Studenter, övervintrade hippies, medelålders medelklass, anarkister, med flera, med flera. Och människor med alla möjliga budskap finns där. Någon vill ha kommunism en annan tycker om poliser som röker cannabis och en tredje låtsas vara en TV-reporter från Fox News och intervjuar folk med en fejkad TV-kamera av papp. Däri ligger ofta kritiken av rörelsen. Att budskapet är för otydligt. För splittrat. Men egentligen är det inte det tycker jag. Det överliggande budskapet är helt klart att de är trötta på att de rika blir rikare medan medel- och arbetarklassen i USA får en allt mindre del av kakan. Och om att det är så råder inget tvivel.
Även om jag själv alltid har lite svårt för grupper med budskap och idealister med frälsning i blick så blev jag ändå på gott humör när jag gick och fotograferade i Zuccotti Park. Protesten är ett hälsotecken i ett land som numera kanske alltför ofta väljer att spendera sin tid i TV-soffans trygga komfort och i Drive Inn-kön till närmsta snabbmatsrestaurang istället för att ta till gatorna och stå upp mot social orättvisor.
De har också fått stöd från många som själva inte deltar i protesterna. Bland annat beställs ofta pizzor från den lokala pizzerian vid Zuccotti Park från folk i alla möjliga platser i detta stora land för leverans till demonstranterna. Och när vi är där stannar ett medelålders par sin bil intill parken, kvinnan hoppar ut och tar ut två stora förpackningar med vattenflaskor ur bagageluckan och ger till den person vi just då intervjuar. ”Vi vill bara visa vårt stöd” säger hon och försvinner lika fort som hon kom.
Det var lite rörande och där någonstans tyckte jag mig förstå att detta är något mer än bara några flummare som hittat ytterliggare en anledning att festa. Det är en rörelse som börjar få folkligt stöd och som har potential att växa. Hur stort det kan bli är omöjligt att säga men det ska bli spännande att följa.
Se vårt TV-inslag på VGNett här.
-
Jag och reporter Eirik Mosveen var i Seattle och jobbade när Steve Jobs dog. Det var sen eftermiddag och vi hade precis sänt hem allt material till tidningen från dagens jobb när beskedet kom. I stället för en trevlig kväll i Seattle så drog vi snabbt ut till flygplatsen och tog första flyg till San Francisco. Efter att ha landat körde vi direkt till Apples huvudkontor som ligger i Cupertino, strax utanför San Francisco. Där hade folk lagt blommor, äpplen, bilder och meddelande för att hedra Jobs minne. Några kinesiska studenter formerade värmeljus så att de efterliknade Apples logo. Detta var ju sent på kvällen och långt efter deadline för morgondagens tidning men vi gjorde ett TV-inslag till VGNett.
Jag köpte min första Macintosh-dator 1994. Det var en Powerbook 540C. Jag tror den kostade ungefär 35.000 kronor. Innan dess hade jag ägt ett par bärbara PCs som i princip inte hade fungerat som mer än onödigt dyra skrivmaskiner. Trots att min nya Mac var dubbelt så dyr som dem så kändes den ändå mer värd pengarna. Och däri ligger väl hela nyckeln till Apples succé. Helt plötsligt hade jag en dator som var enklare att använda och som var snyggare. Att den kostade mer spelade mindre roll.
Nu är jag inne på min sjätte bärbara Mac och planerar snart köpa en ny. Dessutom är jag inne på min tredje iPod, min andra iPhone och min första iPad. De två sistnämnda kommer nog också att uppgraderas snart. Ändå tillhör jag inte alla de som verkar se på Apple som en religion. Jag konstaterar bara att de är enkla att använda, snygga och driftsäkra. Vad mer kan man begära?
Steve Jobs var ett geni. Det går inte att komma ifrån. Samtidigt har jag alltid haft svårt för personkulter och efter hans bortgång kan man tro att det är Jesus som lämnat oss. Wall Street Journal kallade honom en sekulär profet i en rubrik på förstasidan. Då gillade jag bättre den helsidesannons som klädmärket Diesel hade i New York Times i fredags: ”The best way to forecast the future is to invent it. Thank you Steve.”
Dagen efter vi kom till San Francisco åkte vi till det garage i Palo Alto där Steve Jobs och hans kompanjon Steve Wozniak 1976 byggde den första Apple-datorn. Hans pappas andra fru bor fortfarande i huset men hon vill inte prata med media. Vi intervjuade istället Gene Tankersley, en av grannarna som bott i området sedan 50-talet. Steve Jobs bjöd in honom och hans fru i garaget för att visa vad han hade byggt. De frågade: Vad ska man ha den till? Steve sa då till Genes hustru: ”Du kan till exempel lagra alla dina matrecept i den.” Hon svarade: ”Jag föredrar att ha mina receptkort”.
Inte alltid lätt att var en visionär…
—–
Bilderna nedan:
1. Min första Mac.
2. Gene Tankersley vid garaget där Steve Jobs konstruerade den första Apple-datorn.
3. Familjen Jobs, för miljadärer ganska modesta, hus i Palo Alto.
4. Utanför Apples huvudkontor i Cupertino.
-
Jag är i Seattle i USA:s nordvästra hörna och jobbar. Det är vackert här men regnar mycket. Reporter Eirik och jag flög från New York på tisdagen och landade på flygplatsen här ett par timmar innan Amanda Knox med familj (bilden nedan) landade. Hon är studenten som i Italien blev dömd för mord av sin engelska rumskamrat för fyra år sedan. Hon har hela tiden hävdat att hon är oskyldig och när fallet var uppe för prövning så blev hon frisläppt.
När hon nu kom tillbaka till sin hemstad via London så väntade ett massivt mediauppbåd på flygplatsen. Så massivt att jag kände mig tvungen att skaffa en stege för att alls kunna få några bilder överhuvudtaget. Jag åkte snabbt till en närliggande Home Depot och införskaffade en sådan. Något lokalmedia otroligt nog uppmärksammade i en rubrik på förstasidan samt i en artikel.
Det händer faktiskt då och då att vi blir nämnda i lokaltidningar när vi reser runt i detta stora land. Exotiskt för dem med skandinaviska journalister på plats får man förmoda. Men även om jag har köpt stegar vid tidigare tillfällen så har just den detaljen aldrig hamnat i tidningen förr.
—
Precis efter att jag skrev detta så kastade vi oss på ett plan och flög till San Fransisco för att rapportera om Steve Jobs bortgång. Hann dock inte publicera innan men gör det nu, som det var skrivet för tio timmar sedan.
-
Empire State Building.
Bagels.
Ånga från gatorna.
Brooklyn Bridge.
Listan över New Yorks kännetecken kan göras lång men på en av topplaceringarna hittar man alltid de gula taxibilarna. Detta kan ändras inom en snar framtid. Nej, de ska byta färg. Men istället för bilar av den typ som vi i Sverige kallar, eller i alla fall brukade kalla, för amerikanare så kommer det om några år bara vara fyrkantiga japanska minivans på New Yorks gator.
Jag glömmer aldrig när jag själv hoppade in i en New York-taxi för första gången på JFK-flygplatsen en eftermiddag i oktober 1990. När vi sen kom in på Manhattan var de överallt. De knallgula Ford Crown Victoria- och Chevrolet Caprice-bilarna. Det kändes som jag åkt rakt in i en film. Den andra bilden ovan tog jag på den resan. Många bilder av de gula taxibilarna blev det. På diafilm.
Nuförtiden är de, liksom alla bilmodeller, lite mer runda i designen. Men det är fortfarande Ford Crown Victoria som är den vanligaste modell även fast det på senare tid har smugit sig in en och annan minivan och stadsjeep. Men visuellt sett så råder ändå fortfarande den taxiestetik som har varit en så viktig del av New Yorks image.
Nu kommer det att bli ändring på det. Taxikommissionen utlös en tävling om framtidens taxi. Det stod mellan tre olika modeller. Bilen på bilden överst, som jag fotograferade i går, är en av dem. En Ford. Men det var inte den som vann. Antar att de trots det ändå fortsätter att använda prototypen. Nissan vann men designen är liknande. De är säkert mer miljövänliga, rymligare och säkrare än dagens taxibilar men det känns ändå fel på något sätt.
Visst, designen har ändrats förr. T-Ford funkar ju inte lika bra längre. Och kanske kommer någon till New York för första gången år 2020 och förundras över att alla gula minivan-taxis ser ut precis som i de filmer han sett.
Allt förändras.
Det är det enda man kan vara säker på.
…utom att det antagligen alltid kommer att vara omöjligt att få tag på en taxi i New York klockan fem på eftermiddagen när förarna byter skift just som efterfrågan är som störst.
-
Vi gick till samma bar under några år. En Italiensk restaurang på Lexington Avenue. Sedan stängde stället hastigt och oväntat. Du blev helt oplanerat sista gästen. Vi sågs några gånger till på andra barer med andra vänner som lärt känna varandra på det nu stängda stället men sedan rann det ut i sanden. Mest mitt fel. Över ett år sen vi sågs sist.
Så kom nu dödsbudet från en gemensam bekant. Jag känner sorg. Och lite skam för att inte ha hört av mig på länge.
När jag och M kom in i restaurangen blev vi alltid glada om vi såg dig där vid bardisken med de andra stammisarna samtidigt som pianisten spelade någon av alla gamla klassiker. Du hade stil. Alltid kavaj och slips. Du höll dig till vitt vin men ibland kunde det hända att du avslutade med den något ovanliga drycken chokladgrappa.
Jag tyckte om att höra dina historier om hur det var i New York förr i tiden. Du hade trots allt varit med ett tag. Och det blev mycket politiska diskussioner under primärvalen och sedan presidentvalet 2008. För dig var det nästan ofattbart att Barack Obama blev demokraternas presidentkandidat. Du berättade att när du var i armén under andra världskriget och stationerad i södern så blev ni som var svarta soldater sämre behandlade en de tyska krigsfångarna som var där. När Obama sedan vann presidentvalet var du glad och stolt.
Du hade på äldre dar rest runt i världen med din sambo men nu när hon var borta spenderade du din tid i ditt älskade New York. Och du jobbade till och med fortfarande flera dagar i veckan som konsult åt restauranger.
Våra vägar korsades under en kort tid på denna märkliga resa.
Jag är glad för det.
Nu är du borta.
Och restaurangen finns inte mer.
Men om jag sluter ögonen så är vi alla tillbaka där.
Det blir verkligt.
Det finns.
Du finns.Tack för fina samtal.
Vila i frid Berry!
Tankar från 39:e gatan 