En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
Jag vet att jag tidigare har antytt att jag ska sluta klaga på TV-fotografer men ett par dagar med valbevakning i Iowa får mig att glömma sådana löften.
Den här bilden av presidentkandidaten John Edwards hade ju varit hyfsad om det inte vore för TV-fotografen i bakgrunden. Det verkar som att de alltid vill filma kandidaten och fotograferna som fotograferar honom samtidigt. Resultatet blir såklart att TV-fotografen är med på alla bilder. Mycket frustrerande.
Kollegan Göran Segeholm skrev på sin blogg ett inlägg om ett luciatåg. I kommentarerna till inlägget började det av någon anledning att diskuteras om nördiga fototillbehör. Midjeväska med reklamtryck stod högst på Görans lista. Av ytterliggare någon okänd anledning så spillde diskussionen över i kommentarerna till ett inlägg om saknande av frammatningsrutor i den digitala världen.
Jag passade på att ta upp fotovästens försvinnande i en kommentar. Något jag har funderat på ibland. På 90-talet kändes det hur naturligt som helst att slänga på sig sin khakifärgade fotoväst från Domke. Sedan började man se folk med objektivfickor i rad på breda bälten och jag tänkte väl att det där kan man ju testa. Så verkar de flesta andra också ha tänkt för nu ser man nästan inga fotovästar alls. Den verkar ha blivit omodern och jag måste erkänna att det inte känns direkt som något jag vill hänga på mig nuförtiden. Fåfäng som man är. Men egentligen är det ju ett ganska praktiskt plagg. Bättre än bälten skulle jag nästan vilja påstå.
När försvann fotovästen egentligen? Jag vill minnas att det var någon gång runt det nya milleniumet. Kommer också ihåg att ungefär samtidigt började de dyka upp “fotovästar” i klädbutiker som till exempel Banana Republic att köpa för “vanliga” människor som inte var fotografer. Var det kanske dödsstöten?
Fotografer eller modedockor? frågar Elisabeth i en av kommentarerna på Görans blogg.
Modedockor blir nog svaret. Inte minst i Japan. Kolla in den här bloggen som visar en osannolik annonskampanj i en japansk fototidning för Leica. De visar hur man ska klä sig för att likna fyra kända Leica-fotografer. Fotograferna är Capa, Cartier-Bresson, Salgado och Ihei. Klicka på namnen så kommer bilder av annonserna upp. Det är ofrivillig humor på hög nivå.
Bilden här ovan är tagen strax efter jag flyttade till New York och visar både att jag med stolthet bar min fotoväst samt att jag var ganska smal en gång i tiden. Får skylla på den goda maten och de stora portionerna här.
Så budskapet är: Upp till kamp för fotovästens upprättelse!
/ T
PS. Och till er som aldrig slutat att använda västarna: Ni är mina hjältar!
Iowa är täckt av snö och ett tunt lager med fruset vatten. På tisdagen skulle vi ha flugit hit men en icestrorm drog fram över the midwest som ett underkylt regn på steroider. Flygkaos såklart och en svensk fotograf jag känner blev 11 timmar försenad och landade klockan 04:00 i New York. Något irriterad får man anta. Vi flög 06:00 onsdag morgon istället. Utan förseningar.
Alla presidentkandidater är i Iowa och kampanjar inför valet den 3 januari. Delstaten är platt och det tar alltid tre timmar att köra till de olika byhålor där politikerna med stor inlevelse levererar sina budskap om en bättre värld. Eller i alla fall ett bättre USA. Behållningen i dag var lunchen på en restaurang som var frusen i femtiotalet med en underton av antingen Twin Peaks eller X-Files.
Från bilfönstret såg jag träd, buskar och fält täckta av is som ett sagolandskap. Omöjligt att beskriva med en bild. Ingen idé att stanna bilen och försöka. Därför detta snapshot genom bilens fönster.
Uppgraderad till en jättesvit på hotellet som säkert var highlife tidigt åttiotal. I min fantasi ser jag en tungsint Ronald Reagan sitta i just den här soffan på caucus-valnatten den 21 januari 1980 efter George H.W. Bushs seger. Ovetandes om att han ett år senare skulle bli USA:s 40:e president.
Vi lyckades i kväll ta oss tillbaka till Des Moines för middag på Centro precis innan köket stängde kvart över tio. Favoritrestaurang i Iowa som har överraskande bra mat och atmosfär. Där träffade vi Kyle , kompis från förr som är fotograf för SVT och deras nya korrespondent Per Anders som verkar vara en morsom fyr (som vi säger i Norge). Åt en god pasta och drack en mycket bra syrah till.
Fyra timmars sömn två nätter i rad är en trend jag förhoppningsvis ska bryta i natt och imorgon kväll är jag tillbaka i New York om vi slipper snöfall. En centimeter snö betyder alltid flygkaos och TV-reportrar på gatorna som direktrapportera om hur mycket snö som kommer och om att alla flyg är inställda och att skolarna är stängda. Varför? brukade jag fråga mig i början men numera accepterar jag det bara som ett faktum att leva med som boende i New York.
Många menar att Chrysler Building på Lexington Avenue och 42nd Street är New Yorks vackraste skyskrapa. Den var världens högsta byggnad när den stod klar 1930 men förlorade den titeln redan efter något år till Empire State Building några kvarter söderut.
I New York bor till och med bilarna trångt. Här i Brooklyn.
Hålen i gatorna kallas för potholes här och de dyker upp utan förvarning. New York är ett lappverk som bara verkar lagas provisoriskt. Så om det är någon stad det är motiverat att ha en stadsjeep så är det nog New York (notera Volvojeepen i bakgrunden). Själv har jag inte ägt någon bil sedan jag flyttade hit för snart elva år sedan. Det är ganska skönt. Ett problem mindre. Garageplats och försäkring är så dyrt att det lönar sig att hyra bil de gånger man behöver.
Jag älskar de där citaten av August Strindberg de har placerat mitt på Drottninggatan i Stockholm. Min favorit är det kanske mest kända; “Det är synd om människorna”.
Som vore han inte människa själv!?
Men det är genialt och sant.
Jag läste nyligen en biografi om August Strindberg och hans tredje fru, den nästan 30 år yngre Harriet Bosse samt deras gemensamma barn, Anne-Marie. Boken heter God dag, mitt barn! och är skriven av Björn Meidal. Den är bra och beskriver Strindbergs något kaotiska liv med sin tredje fru (det var väl iof kanske inte så mycket mer harmoniskt med de två andra fruarna heller).
Strindberg vägrade att följa med på bröllopsresan till Danmark och bara ett par månader efter bröllopet var äktenskapet i gungning. Han avslutade ett brev till Bosse helt iskallt med; “vart vill du ha dina tillhörigheter sända? Till Grev-Magnigatan eller Blasieholmen?”.
De var förvisso gifta ett antal år till men bodde inte ihop speciellt länge. Hans dotter Anne-Marie hade dock författarens ovillkorliga kärlek och blev väldigt bortskämd med presenter och annat. Boken citerar många av de brev Strindberg skrev till dottern. Ofta innehöll de också dolda budskap till Harriet Bosse som han vägrade att kommunicera direkt med efter separationen.
När jag var i Sverige i augusti tidigare i år så såg jag en dödsruna över den 105 år gamla Anne-Marie Hagelin i Dagens Nyheter. August Strindbergs yngsta dotter dog alltså så sent som för fyra månader sedan. Det är för mig en svindlande tanke att det fanns en sådan nära länk till vår nutid från Sveriges största författare genom tiderna.
Jag har blivit hooked på reality TV (som väl på svenska heter dokusåpa?).
Nej, jag har fortfarande inte sett ett enda avsnitt av Big Brother, Robinson eller Bonde söker fru.
Däremot har den amerikanska kanalen Bravo profilerat sig med en rad olika dokusåpor som inte bara går ut på att snacka skit om varandra och bli fulla och börja hångla med fel person. I deras serier ingår ett kreativt element som tilltalar mig. I Top Chef är det kockar, i Project Runway är det kläddesigners och i Top Design är det inredningsarkitekter som tävlar mot varandra.
Vet inte om de går i Sverige men jag antar det.
Nu har jag dessutom upptäckt en serie på kanalen VH1 där fotografer tävlar mot varandra. Den heter The Shot och det är den bästa modefotografen man ska kåra. Det är dock inte bara modefotografer som är med och tävlar.
Man kanske skulle anmäla sig 🙂
Mitt försök för några veckor sedan att via bloggen kränga några ex av min fotobok Uppdrag: USA verkar ha varit något fiaskoartat. Åtminstone några jag vet har haft tekniska problem med att beställa den från förlagets hemsida. Den går dock också att köpa från de vanliga internetbokhandlarna och jag tror att de har kvar några ex på Galleri Kontrast.
Men här är tips på ett par andra bra fotoböcker som ni kan köpa istället:
Sanna Sjöswärds bok Rötter som är en personlig berättelse om hur hon söker upp sin biologiska mamma och familj i Iran. Starkt och vackert.
Sören Fröbergs bok Ögonblick (i Stockholm) som är en flanerande fotografs iaktagelser i huvudstaden. Ofta med glimten i ögat.
Båda två är dessutom väldigt trevliga personer så köp nu!
Varje år samma sak. Helt plötsligt är det december och jultider. Mentalt är man kvar i september eller möjligen oktober. Varje år lovar jag mig själv, nästa år ska jag göra mer juliga saker. Som att gå på Radio City Hall’s julshow, sätta upp åtminstone ett par juldekorationer och kanske ha ett glöggparty. Men innan jag ens hunnit tänka den tanken klart är det mellandagar så det får bli nästa år istället.
Tankar från 39:e gatan 
