Tankar från 39:e gatan

Pawel frågade i en kommentar om hur Chavez var på presskonferensen efter valförlusten. Eftersom det fanns en del att skriva i ämnet fick det bli ett nytt blogginlägg. Även fast vissa av er kanske har hunnit tröttna på Chavez och Venezuela. Lovar att försöka hålla mig borta från ämnet ett tag men måste erkänna att jag är lite fascinerad av det. Journalistiskt är det ett spännande land att bevaka just nu.

Så här var presskonferensen (och lite till):

Paula, vår fixare, tolk och chaufför kör som en galning på de ovanligt tomma gatorna i Caracas. Det är som om folk satt hemma och inväntade vilken väg Venezuela skulle gå i framtiden. Vi hade varit ute tidigare under dagen och fotograferat folk som röstade. De stod i långa köer som ringlade sig runt kvarteren för att komma in vallokalen. Sedan eftermiddag på hotellet. Sända hem bilder. Invänta valresultatet.

Vi fick reda ganska sent på att Chavez planerade att hålla en presskonferens. Den var endast för utländsk media. Paula faxade över våra passnummer och använde sina kontakter för att få in oss på listan. Egentligen var det inte jätteviktigt för oss att vara på presskonferensen, vi är hellre ute på gatorna och får vanliga människors reaktioner. Men vi hann nog både och tänkte vi. Presskonferensen skulle börja klockan 19:00. Något jag tvivlade starkt på. Men Paula tog inga chanser. Hon tog kurvorna i sin lilla bil som värsta F1-föraren.

Ett par kvarter från presidentpalatset ligger en död människa på gatan övertäckt av ett vitt lakan. Har han blivit skjuten? frågar jag Paula. Kanske borde jag ta en bild tänker jag. I minnet hade jag ett jobb vi gjorde om våldet i Venezuela förra året. Det mördas tydligen fler människor i Venezuela än i Irak-kriget under ett år. Vi beskrev det genom en stark historia om en fotograf som sköts till döds men som hann ta en sista bild av sin flyende mördare. Bilden ledde till att han greps. Vi träffade fotografens kollegor och hans son som också är fotograf.

Vi hinner inte stanna, det är nog bara en trafikolycka säger Paula.

Utanför presidentpalatset har Chavez-anhängarna gatufest men vi har inte tid att ta bilder av det heller. In förbi kravallutrustade militärer med maskinvapen. Genom ett antal säkerhetskontroller innan vi kom in i presskonferensrummet. Det är där Chavez håller alla sina presskonferenser. Såg ut som ett movie set, med en scen uppbyggd att se ut som ett stort kontorsrum med skrivbord och mörkbruna träpaneler. Inget konstigt med det. Samma i USA. När jag fotade Condi Rice på State Department i Washington DC kallade hennes medarbetare rummet skämtsamt för “the movie set”.

Vi vet det inte då men vi ska få vänta nära sex timmar innan presskonferensen börjar. Under tiden kan vi umgås med en brokig skara människor. Hälften är utländska journalister andra hälften är en blandning av militärer och partifolk. En intressant detalj är att Chavez inte verkar lita hundra procent på landets militär. De som har hand om hans personskydd kommer alla från Kuba. Och när vi var på en militärparad förra året som Chavez närvarde på så var till och med generalerna tvungna att gå igenom metalldetektorer.

Bland karaktärerna på presskonferensen finns en amerikansk TV-reporter som bor i Miami och har Latinamerika som sitt bevakningsområde. Han hatar Miami men älskar sitt jobb så han bor kvar berättar han för oss. Där finns också ett team som jobbar på en dokumentär om Chavez. Fotografen ser ut som en heroinberoende rockstjärna och han filmar de väntande journalisterna hela tiden och irriterande nog väldigt ofta mig. Ljudkillen är tjock och har ett stort skägg och min reporter Kim är helt övertygad att han har spelat en biroll i Sagan om ringen-filmerna. Reportern ser ut som den flintskallige gaykillen i Sex in the city (Charlottes kompis) och han är totalt uppspelt. Han tycker vi bör stå upp denna historiska dag till ära och han jämför Chavez med Napoleon och Abraham Lincoln. En man långt före sin tid säger han om Chavez. De har tidigare gjort en dokumentär om Fidel Castro tillsammans med Oliver Stone. Den är så partisk att den aldrig har visats i amerikansk TV. När den amerikanska TV-reportern hör att det var de som hade gjort den så lämnar han samtalet i ren protest.

Men värst är nog ändå journalisten från den franska tidningen Le Monde. Han har dagen till ära satt på sig en röd skjorta. Det kan ju knappast tolkas på annat sätt än att det är för att visa sitt stöd för Chavez. Konstigt tänker jag, Le Monde är ju ändå en ganska etablerad tidning. Det skulle bli värre, efter presskonferensen går han upp på scenen och kramar om och pratar med Chavez som om för att trösta honom (se första bilden till vänster nedan).

Kvart över ett på natten kommer till slut Chavez in i rummet. Tjugo minuter tidigare har vi bestämt oss för att strunta i det hela och dra därifrån. Men precis när vi ska gå så märker vi att livvakter börjar prata i sina små mikrofoner i ärmarna och rummet fylls av energi. Så vi stannar.

Chavez är ovanligt ödmjuk i sitt nederlag och menar att detta visar att Venezuela är en fungerande demokrati. Men han säger samtidigt att han ska kämpa vidare för delar av reformförslaget. Jag är ganska säker på att han har en plan B.

När presskonferensen äntligen är över en timme senare drar vi ut på gatorna bland deppande Chavez-suportrar. Sedan till det torg där hans motståndare firar segern genom att dansa, tända på fyrverkerier samt halsa whisky direkt ur buteljerna. Tillbaka på hotellet strax före klockan fyra på morgonen. Eftersom det är långt efter deadline för papperstidningen så lämnar vi en artikel till VGNett. I säng vid strax efter fem.

I onsdags höll Chavez en ny presskonferens där han tydligen var mer på attackhumör. Läs mer i NYTimes. Ett par extra intressanta saker står i artikeln. Dels att han förlorade valet i de fattiga slumområdena i Caracas. Det är där hans starkaste stöd har funnits tidigare. Delas att en tidning i Venezuela påstår att militären tvingade honom att acceptera valresultatet. Det sistnämnda är dock svårt att veta om det är sant eller inte.

Det blev ett något långt svar på din fråga Pawel men förhoppningsvis kan det kanske vara intressant med en liten titt bakom kulliserna.

Venezuelas president Hugo Chavez förlorade knappt i folkomröstningen om grundlagsändringen. Mycket sen natt här i Caracas nu (eller kanske snarare tidig morgon). Valreslultatet var inte klart förrän klockan två på natten. Vi satt och väntade sex timmar på att Chavez presskonferens skulle börja.
Bilden förställer Chavez-motståndare som firar på Caracas gator i natt.

I dag söndag är det folkomröstning i Venezuela. Det är 69 olika ändringar av grundlagen som det ska röstas om. Den ändring som har fått mest uppmärksamhet och som sannolikt är viktigast är den om att ta bort begränsningen på antal mandatperioder en president kan sitta. Som det är nu så kan han sitta i maximalt två sex-års perioder. President Hugo Chavez som gärna vill sitta längre än så har nu på ett smart sätt klumpat ihop de olika frågorna och man måste svara ja till allt eller inget. Ett förslag som det ska röstas om samtidigt är till exempel sex timmars arbetsdag. En kvinna vi pratade med på gatan sa; ”det är som om någon säger till dig att du har vunnit en bil men om du tar emot den så dör du om två dagar”.

I fredags hade Chavez och hans parti en stor demonstration för Ja-sidan. De hade transporterat in anhängare från olika dela av landet i 1200 bussar till huvudstaden Caracas. Hundratusentals rödklädda Chavez-suportrar hörde sin hjälte inleda sitt tal med en sång och fick sedan höra att en nej-röst är samma sak som att rösta för George W Bush. Om han förlorar, vilket enligt Chavez är lika med CIA-styrt valfusk, ska han sluta sälja olja till USA. Han hotade också att kasta ut CNN:s journalister som han anklagade för att ha överdrivit antalet deltagare i den demonstration mot Chavez som var dagen innan.

Största oppositionen finns bland landets universitetsstudenter som trots hot har varit mycket högljudda i sina protester de senaste månaderna. Men även en del av dem som röstade på Chavez i presidentvalet är tveksamma till ändringarna han vill genomföra. Opinionsundersökningarna har faktiskt visat att det finns en klar möjlighet att Chavez förlorar. Utanför den spanska ambassaden ringlar dock en lång kö av människor som inte vågar hoppas på en vinst för Nej-sidan. De köar för att ansöka om uppehållstillstånd i Spanien så att de kan flytta dit. Något som är relativt enkelt för dem som har spanjorer i släkten, vilket är ganska många i Venezuela.

Man ska för övrigt alltid förvänta sig det oväntade när man är ute och reser. Jag har till min förvåning upptäckt att hela stan är torrlagd över helgen. Ingen alkohol får säljas under lördagen och söndagen på grund av folkomröstningen. Varken i affärer eller i barer och restauranger. Jag vet inte varför men antagligen är det väl för att folk blir för fulla för att rösta annars. Det är tydligen alltid spritförbud här när det är val.

Dom har åtminstone inte tömt hotellrummets minibar 🙂

Jag har hamnat i Sydamerika igen. Det har varit ovanligt ofta senaste tiden. Nu är jag tillbaka i Venezuela för fjärde gången på mindre än två år. Det är ju ett intressant land, inte minst journalistiskt, med alla utspel president Hugo Chavez levererar med jämna mellanrum.

Jag tyckte den här bilden kunde passa som motvikt till den med gammal reklam från New York som jag la ut på bloggen häromdagen. Mycket bikinitjejer i all möjlig reklam här.

De är otroligt utseendefixerade i Venezuela och det är ingen slump att det är det landet i världen som har haft flest vinnare av Miss Universum. Förra året var jag på en “skönhetsskola” här och gjorde reportage. Där lärde de unga tjejer att prata, gå och uppföra sig som en skönhetsmiss (klicka på bilden nedan). Det finns också väldigt många plastikkirurger i Venezuela.