En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
Nu har jag levererat mina första rörliga bilder till VGTV.
Så jag antar att jag måste ta tillbaka allt ont jag sagt om TV-fotografer genom åren 🙂
Se resultatet här: VGTV
Klicka på REISE och sedan heter reportaget “Hete netter i Rios gater”
(just nu ligger det högst på listan till vänster).
Det är ett komplement till ett resereportage från Rio de Janeiro i papperstidningen.
Inte riktigt Sven Nykvist-klass som ni ser.
Jag brukar alltid köpa upp mig på lite nya pocketböcker när jag är i Sverige för att läsa på nästa semester. Ofta svenska deckare. Av någon anledning passar det bra att läsa om halvt deprimerade kriminalkommissarier som halkar omkring i den svenska snömodden när man själv ligger på karibisk strand. Förra veckan fick jag i mig tre böcker.
Snabba Cash av Jens Lapidus,
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Linda – som i Lindamordet av Leif GW Persson
Visserligen fick jag ingen polis i snömodden. Fick nöja mig med en journalist i ett svinkallt norrland i Män som hatar kvinnor. Poliserna i Leif GWs bok var halvt deprimerade i ”den varmaste sommaren i mannaminne” istället. Men alla tre böckerna var bra. I Snabba cash möts Stureplan och Tensta över det gemensamma intresset kokain. Den är välskriven och tar upp ett ämne och ett perspektiv som i alla fall jag inte sett så ofta i böcker. Kan beskrivas som en lyckad blandning av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött och och Henrik Langelands Wonderboy. Män som hatar kvinnor av framlidne Stieg Larsson har ju fått otroligt mycket bra recensioner och lever i stort sett upp till dem.
Men det är ändå Leif GW Persson som är Leif GW Persson. Man kan tycka vad man vill om hans machoimage som förstärktes av det där pinsamma TV-programmet där han, Jan Guillou och någon till jagade, skröt och var allmänt macho. Hade det varit ironi så hade det varit lysande. Men skriva kan GW. Och min favoritfigur i hans två tidigare 2000-tals romaner, kommissarie Evert Bäckström, är tillbaka i full kraft och får nu mycket mer utrymme än tidigare. För er som inte läst GW, Bäckström är antagligen den odrägligaste och mest inkompetenta kriminalkommissarien i den svenska litteraturhistorien. Speciellt kul läsning blir det när GW skriver först vad Bäckström säger och sedan vad han tänker. Effektivt grepp.
Alla tre böcker rekommenderas.
Tillbaka i New York efter en vecka på St. Martins stränder.
Franska rivieran och de franska öarna i Karibien är bäst! Jag älskar att man kan få en bra lunch på stranden. Ostron, grillad fisk, en fräsch sallad och ett bra rosévin. Långt ifrån de amerikanska strändernas hot dogs och pizza (Sveriges Sibylla-träsk är inte så mycket bättre det).
På stränderna i Karibien möts USA och Europa och man kan inte undgå skillnaderna. Jag brukar iof ofta försvara amerikaner i allmänhet och säga att det många kallar ytlighet är snarare en egenskap att vara öppna mot främlingar. Något som skapar trevlig samvaro utan att man behöver vara livslånga vänner. De flesta kontakter i livet är ju trots allt ytliga.
Men när de kommer där på stranden med sina kylväskor, basebollkepsar, amerikanska fotbollar och framför allt sin högljuddhet så blir skillnaderna mot ”den gamla världen” smärtsamt tydliga. Fransmännen låter dem hållas med ett överseende leende. The joke is on the Americans liksom. Så länge dollarna rullar in är det väl ok får man anta. Även fast dollarn inte riktigt är vad den var. Många affärer lockar med växelkursen €1 = $ 1.3 (i stället för ca. 1,5 som det egentligen är nu). Läser i Newsweek att några kända amerikanska rappare viftar med eurosedlar i sina videos istället för dollars som de tidigare brukat göra.
Jag kan heller inte låta bli att tänka på upptakten till Irak-kriget då Frankrike vägrade att stödja USA i FN. New York Post hånade fransmännen på förstasidan och i kongressens matsal döpte man något barnsligt om french fries till freedom fries. Känns som att Frankrike fick rätt till slut.
I baren vill en ung fransman diskutera kriget i Irak med en medelålders amerikansk turist. Fransmanen är inte alls otrevlig men bara ämnet räcker för att amerikanen ska skruva besvärat på sig där han sitter på barstolen samtidigt som han utan framgång försöker styra diskussionen i en annan riktning.
Att dagens drink var Bushwacker var nog bara en tillfällighet.
Det är bara en dryg månad till julafton.
Minns hur det var att desperat springa omkring på NK en halvtimme innan stängningsdags den 23 december förra året. Andra hade mysig uppesittarkväll med glögg, pepparkakor och rim. Du förbannade dig själv för att inte ha tagit tag i julklappsbestyren tidigare samtidigt som du funderade på om din syster/pappa/mormor/tremänning behövde ett nytt våffeljärn mer än ett färgglatt duschdraperi.
Jag har en lösning på problemet som kanske till och med kan tilltala dig som helt iskallt handlar dina julklappar på Statoil på julaftons förmiddag (jag vet, jag har varit där).
Ha uppesittarkväll och ta sovmorgon på julafton.
Lös årets julklappsdilemma genom att beställa min fotobok Uppdrag: USA redan nu direkt ifrån förlaget C/o Lillebil.
Och som extra säljargument kan jag citera den duktiga och framgångsrika författaren Håkan Nesser som nyligen yttrade följande vänliga ord om min bok:
“Fantastiskt bra bok. Han skär genom Amerikat som en laserkniv i halvhärsket smör”
Du kan också läsa recensioner och få mer info på usabilder.com
Priset är 220 kr + frakt (det får man ju inte ens ett våffeljärn för).
/ T
PS. Missa inte förra inlägget här nedan om min nu semesterstängda blogg och andra bra New York-bloggar som du kan läsa som alternativ.
Thanksgiving står för dörren här i USA med allt vad det innebär av kalkoner, familjemiddagar och övergivna städer med stängda restauranger (tänk Stockholm på midsommarafton). Vi flyr som vanligt fältet och drar till Karibien i morgon lördag för nio dagars semester. Jag behöver ladda batterierna efter en ganska intensiv sommar och höst med väldigt mycket resande.
Eftersom jag inte vill tillbringa halva ledigheten med att sitta i hotellets lobby och svära över hur långsam den trådlösa internetuppkopplingen är (jag har gjort det förr) så har jag beslutat mig för att lämna datorn hemma. Det blir böcker på stranden istället. Tyvärr innebär det ju att jag inte kommer att kunna blogga under semestern men anteckningsblocket är med i fall jag kommer på några bra blogginlägg för publicering senare.
Om allt går som det ska så börjar jag blogga igen tisdagen den 27 november.
Under tiden kan ni läsa några andra New York-bloggar som är bra:
Alan Bean var ombord Apollo 12 som gjorde den andra månlandningen. Han tog sina första steg på månen den 19 november 1969. Han var den fjärde människan någonsin att göra det.
Jag och VG:s reporter Lars Christian Wegner var hemma hos Alan i Houston, Texas i mitten av oktober.
Inte för att ta något ifrån Christer Fuglesangs prestation men den internationella rymdstationen ligger 40 mil från jorden. Allan och de andra i Apollo-programmet satte sig i en liten kapsel på toppen av en enorm raket fylld med jetbränsle och färdades
38 000 mil rakt ut i den svarta världsrymden. Det är en viss skillnad.
Tolv man har gått på månen. Nio av dem är fortfarande i livet.
Alan var trevlig men hade gjort klart från början att vi fick en timme med honom. Varken mer eller mindre. Anledningen är att han numera målar tavlor och att han vill göra så många som möjligt innan hans tid på jorden är över. Samtliga har motiv från månen. De flesta föreställer faktiska händelser och situationer. Inte bara hans egen rymdpromenad utan även från de andra månlandningarna. Han går mycket nogrant tillväga, studerar fotografier och har tredimensionella modeller av astronauter, månlandare osv. som han målar av. Fyra målningar om året blir det i snitt. De kostar runt 30 000 dollar. I varje målning lägger han in delar av föremål som varit på månen. Till exempel en liten bit av flaggan som satt på rymddräktens ärm.
President Bush har sagt att USA har som mål åka till månen igen någon gång mellan 2015 och 2020. Detta för att bygga en bas på där som sedan kan användas som avstamp för resor till Mars.
Rymdfärjorna ska ju pensioneras om några år. Eftersom de är enda sättet att få delar till den internationella rymdstationen så måste det tolkas som att på lång sikt är dess dagar räknade.
Rekommenderad läsning om rymdprogrammets tidiga dagar:
”The Right Stuff” av Tom Wolfe.
Jag skrev ju tidigare om lite skämtsamt om JFK, 11 september och konspirationer.
Nu verkar jag vara inblandad i en själv.
I dag fick jag ett e-mail från någon jag inte känner med en länk till en hemsida som jämför min bild av World Trade Centers södra torn som kollapsar med en annan fotografs bild av samma händelse. Skribenten menar att bilderna är tagna i exakt samma ögonblick och verkar tycka att det är något konstigt med det. Jag förstår inte exakt vad teorin går ut på. Det verkar vara något med att den andra fotografen, som heter Gulnara Samoilova, inte skulle ha varit på plats och att hon ska ha manipulerat sin bild.
Läs mer här:
http://www.911researchers.com/node/1019
Det är ganska kul läsning.
De har gjort kartor över var jag och Gulnara stod när vi fotograferade den kollapsande byggnaden. Dessutom jämför de små detaljer i våra bilder som verkar vara exakt lika.
En dag var de bara borta.
Fotografnamnen under bilderna på Expressens hemsidas förstasida.
Jag tror att det var i början av det här året eller möjligen förra hösten som det hände.
När man klickar på rubrikerna och kommer in på artikeln så är dock ofta namnen där.
Men första sidan är ju den som flest ser och rätta mig om jag har fel men enligt upphovsrätten så ska som jag förstår det fotografens namn alltid anges (om fotografen själv inte avböjer).
Aftonbladet verkar på senare tid ha följt Expressens exempel.
Svenska Dagbladet och DN har fortfarande bylines på sina hemsidor.
Fotnot för er som inte är i mediabranschen: Byline = fotografens namn under bilden.
Till exempel: Foto: Thomas Nilsson.
Den här bilden är tagen på Wall Streets tunnelbanestation. Några meter ovanför på New York-börsen säljs och köps varje dag aktier för många miljarder dollar.
Man tycker att de kanske kunde lägga några dollar på att fixa till stationen.
När jag fotograferade Yanomamiene-indianerna i regnskogens skymning slog det mig att det är bara två saker behövs för att få till bra reportagebilder.
Bra ljus och access.
Det tog mig 22 år som yrkesverksam fotograf att komma på det.
Ni andra har säkert upptäckt det mycket tidigare.
Nu ska jag börja ta bra bilder!
Tankar från 39:e gatan 