Tankar från 39:e gatan

Jag kom på måndagseftermiddagen tillbaka till New York efter två veckors resande i Sydamerika. Skönt att komma hem som alltid. Det har varit en intressant och roligt men också en slitsam resa. Någonstans runt 15 olika flygplan har jag gått ombord på. I går kväll tog vi ett stopp i Venezuelas huvudstad Caracas och bodde på favorithotellet Tamanaco som blickar ner mot Caracas. Arkitekturen andas sextiotal och skulle James Bond i skepnad av en yngre Sean Connery slå sig ner i poolbaren skulle ingen bli förvånad.

Tamanaco är på vår lista över ”revolutionshotell”. Det är hotell från vilka jag och Kim planerar att bevaka revolutioner från sittandes i baren med en mojito i ena handen och penna/kamera i den andra. Kriterierna för att hamna på listan är förutom att det såklart måste vara i ett land där en revolution kan tänkas äga rum är att ”världen möts i lobbyn”, stämningen ska vara Graham Greene och det ska finnas en bra utomhusbar varifrån vi kan observera upproret (och en pool såklart). De två andra hotellen på listan är Hotel Montana i Port-au-Prince och Saratoga i Havanna. Vän av ordning hävdar nu antagligen att det istället bör vara Hotel Olofsson i Haiti och Hotel Nacional i Kuba på listan. Men vän av ordning har fel.

Det var för övrigt oroligheter i Caracas för några dagar sedan när studenter protesterade mot President Hugo Chavez planer på ändra konstitutionen så att han kan sitta kvar obegränsad tid (om han vinner valen) istället för max två mandatperioder som det är nu. Kriminella Chavez-supportrar sköt mot demonstranterna och en av de mest dramatiska nyhetsbilder jag sett på länge togs av en AP-fotograf.

Men vad som kanske talar ännu mer för en revolution än ändringen av konstitutionen är att Chavez verkar ha strypt tillgången av whisky genom att chockhöja importavgifter. Medel- och överklassen i Venezuela är galna i whisky. När jag var där förra året var jag i en bar som endast hade Johnny Walker Black Label på sprithyllorna bakom bardisken. Och på en middag med Kim och kollegorna från SVT, Stefan och Kyle, då vi delade på en flaska rödvin märkte vi snart misstänksamma blickar från borden runtomkring. Nästan alla hade en whiskyflaska på bordet istället för vin. Fyra kvinnor på bordet bredvid delade på två flaskor Johnny Walker till middagen. Så om det är något som kan få folk upprörda så är det antagligen brist på whisky. Kom ihåg var ni läste det först!

Besöket hos Yanomamiene-indianerna i Amazonas regnskog var fantastiskt. 160 indianer bor i samma byggnad. Ett slags cirkelformat, stort vindskydd med vägg utåt och tak men ingen vägg inåt. Alla sover i hängmattor. Vilket vi också gjorde. Enda sättet att ta sig dit var att flyga i ett litet Cessna-plan och landa på en minimal landningsbanan mitt i regnskogen. Jag ska lägga ut bilder på bloggen så snart det är publicerat i VG. Till dess bjuder jag på en bild av mig när jag dricker ljummen bananjuice med två indianer iklädda endast ett snöre (!). Jag drack en halv kopp, de drack flera liter.

…och när det blir revolution i Stockholm ska jag bo på Grand Hotel!

Sent på onsdagseftermiddagen lämnade vi centrala Quito för färd till flygplatsen. Liksom i Bolivia åkte vi med i ministerns kortege som slussades fram i den kaotiska trafiken av ett antal motorcykelpoliser. Dessa män är mina nya hjältar. Det var imponerande att se dem köra slalom mellan bilarna viftandes åt dem att stanna medan de tittade åt ett annat håll och körde åt ett tredje.

Jag vill alltid ha poliseskort när jag ska till flygplatsen!!

Flyget gick strax efter 18.00 till Lima i Peru där vi skulle byta plan. Sedan fyra timmars flight mitt i natten till Sao Paulo i Brasilien. Ett par timmars väntan för en kort flygning till Rio de Janeiro där vi landade klockan halv tio på morgonen. Trött. Hade bara sovit ett par timmar på planen. Transport sedan till ett hotell där jag, Kim och hela den norska ministerns delegation hade bokat rum för att kunna ta en dusch innan dagens program började. Checkade in ungefär halv elva och checkade ut tjugo över elva. Det är nog den kortaste tid jag någonsin haft ett rum. Klockan tolv var det en officiell lunch (snarare frukost för oss) som norska företag i Rio hade arrangerat på en schweizisk restaurang (!).

Direkt därifrån till en skola och en fotbollsplan i ett slumområde som de brasilianska fotbollslegenderna Jorghino och Bebeto driver. Norge är med och stöttar projektet. Båda var där och Jorghino spelade i en uppvisningsmatch som också den norska ministern var med i. Brasilien vann med 5-2 mot Norge.

Efter ett par timmar var det dags att åka tillbaka till flygplatsen för en flight klockan 19.05 till Brasiliens huvudstad, Brasilia. Tar knappt två timmar att flyga dit men planet var en timme försenat. Kom vid 23-tiden till hotellet och sitter nu och väntar på roomservice som aldrig verkar komma.

Om ett par dagar ska vi ut i regnskogen och sova en natt i hängmatta.
Det ska bli kul (hoppas jag).

Och just nu, som jag skriver detta, så kom äntligen club sandwichen jag beställt.
Lite traditionellt val kanske, men alltid ett säkert kort som brukar vara ok.

Om det är mycket stavfel i den här texten så skyll på Bill Gates. Rättstavningen i Word har spårat ur totalt. Halva texten rättas efter svenskt lexikon och andra halvan efter engelskt.

/ T

PS. Helt oväntat, inte minst för mig själv, har jag börjat gilla Lundells blueslåtar som dykt upp allt oftare på senare skivor. Jag brukade hata dem. Vad är det som händer?

Här är några bilder som jag tog i La Paz i dag.

Internetuppkopplingen på mitt hotellrum fungerar högst sporadiskt (typ 30 minuter per dygn) så därför har det inte blivit så många inlägg härifrån. Byter hotell och land snart (om nu de där flygbiljetterna som skulle ha kommit för två dagar sedan kommer någon gång – ja, de kör otroligt nog fortfarande med pappersbiljetter). Hoppas att internet fungerar bättre där. Här är det helgdag i dag så många tar långhelg och hotellet är fullt med brasilianska familjer.

Rio är vackert, varmt, kaotiskt, sensuellt och fullt av klotter.

Jag älskar att komma till en för mig okänd stad i skymningen.
Alla är på väg nånstans.
Yrkesrollens sköld lagd åt sidan.
Det är energi på gatorna.
Ljuset är mjukt och vackert.
Vår taxiförare vet inte alls vart han är på väg. Inte vi heller.
Jag vevar ner rutan och tar in scenen.
En kvinna på bussen är i en annan värld. Djupt försjunken i en bok.
En man på trottoaren smeker sin älskling på armen.
Det luktar diesel från bussarna.
I en lagerlokal grillar de kött och dricker öl.
En tjej i blå klänning försöker stoppa en taxi med armen i luften.
En man med attaché tar sig för huvudet.
Till och med hundarna verkar vara på väg någonstans.

Vissa städer har bättre skymningar än andra.
Rio de Janeiro verkar vara en av dem.

Jag kan inte bestämma mig för om den här bilden jag tog i Haiti är banal eller inte.
Lutar åt att den är det. Vad tycker du?

Jag skulle egentligen ha rest till Haiti förra måndagen. I sista stund ställde vi in resan då några av de avtal vi hade verkade falla igenom. Och tur var väl det. Hade känts lite fel att sitta i Haiti när hela Kalifornien stod i lågor.

Jag och Kim var dock i Haitis huvudstad Port-au-Prince tidigare i år. Haiti räknas ju som västvärldens fattigaste land. Och det märks. Flugorna myllrade på grisfötterna som en kvinna försökte sälja på en gata alldeles intill ett stort sopberg. Många bor i ruckliga plåtskjul och man gör vad man kan för att överleva.

De har också haft stora problem med våld. Många av de stora slumområden har tidigare varit helt kontrollerade av beväpnade gäng vars ord var lag. De som hade invändningar mot det sköts ihjäl. Det senaste året har situationen dock förbättrats avsevärt sedan FN-styrkor tagit kontrollen över flera av dessa områden som till exempel de ökända slumområdet Cité Soleil. FN-styrkorna består uteslutande av soldater från Sydamerika och de flesta kommer från Brasilien.

Och dit ska jag resa idag, till Brasilien alltså (snygg övergång va?).
Flyg från JFK via Miami och landar klockan 07:05 i morgon bitti i Rio de Janeiro.
Jag ska resa runt i Sydamerika i två veckor och göra lite olika reportage.
Min målsättning är att försöka skriva regelbundet på bloggen.
Det hänger såklart på att jag har internet access.
I Rio ska det nog gå bra men ska också till lite mindre centrala platser.
Vi får se. Ska göra mitt bästa.

Har lagt till ett nytt photo album med bilder från Haiti under rubriken till vänster.

/ T

PS: En bra roman på temat Haiti är Graham Greenes ”The Comedians”.