Tankar från 39:e gatan

Ett mörkt regn kom till New York på torsdagseftermiddagen. 22 grader varmt men det känns ändå höst. Folk har återvänt till stan. Manhattan är inte längre så där tomt på helgerna. Sommarhusandelarna i Hamptons har löpt ut, skolorna börjat och 9/11-frossan är förbi. Samling vid pumpen. Samling i bilköerna. Samling i hissarna och vid bardiskarna. Samling rätt och slätt för alla med en uppgift. Och har man ingen uppgift så delas de ut där på andra sidan gatan. Först till kvarn. Som alltid.

Men känslan av att någonting glider dem förbi består för de rastlösa. För de vars nätter inte alls är milda och ömma. För de med en omarbetad framtidsplan. Version 7. Den är så mycket bättre än sexan. Vad tänkte jag?

Ett mörkt mörkt regn faller över Manhattan och dom som inte är hemlösa är på väg till sina hem. Paraplyerna skärmar av omvärlden. Man borde alltid ha ett paraply tänker han som obekymrat går i bussfilen på Lexington Avenue. På trottoaren pågår en sällsam ballett. Nio miljoner paraplyer och ändå krockar ingen. Hur är det möjligt? Stadens färger liksom mattas. Försvinner. Som om vi sakta dras in i en svartvit film från fyrtiotalet. Gråter hon? Eller är det regndroppar? Ingen vet. Kanske inte ens hon själv. Och kanske spelar det inte någon roll vilket. Tårar som tårar.

Det är tiden mellan dag och kväll. Turisterna mellanlandar i sina hotellrum. Några älskar. Andra grälar. De allra flesta ligger på sängen och zappar. Shoppingpåsarna står i klunga. Vad känner du för att äta ikväll? Är du säker på att man inte behöver bekräfta returflyget 48 timmar innan?

Det mörka regnet har slutat att falla när hon kommer upp från underjorden. Alltid något tänker hon. Man får vara glad för det lilla. I hörnbutiken står folk i kö för att köpa sina lottokuponger. Ute på gatan är samtliga taxiförare på väg hem efter ännu ett tolvtimmarsskift i världens huvudstad. Som den ju kallas.

Precis när skymningen kommer lättar molnen i väst. Himlen brinner plötsligt orange bortom Hudsonfloden. Vinden sliter i en blå presenning på ett hustak. Det kyler på snabbt. Bara 14 grader nu. Uppe i sin one bedroom-lägenhet känner han att staden är så avlägsen. Trafiken hörs bara svagt. Tystnaden överröstar.

Ett mörkt mörker faller. Dygnet är gammalt men natten ung. Vad mer kan man begära? Ganska mycket antagligen. Men modest som hon är begär hon ingenting mer än att det inte ska regna i morgon. Han däremot, han tycker om när det regnar. 

Det är lätt att bli trött på den mediala uppmärksamheten kring 10-årsdagen av terrorattackerna mot USA. Kanske till och med raljerande över hela fenomenet. Kan hända att även jag någon gång fallit dit hän och kanske det inte är helt oförtjänt men när man står framför en mamma som förlorade sin dotter i Word Trade Center och som är så märkt av sorg att hon inte har lyckats gå vidare utan som varje dag återupplever den där hemska dagen då rinner den där cynismen av dig ganska fort. Och det betyder inte att hennes liv är mer värt än ett civilt krigsoffer i Irak eller någon som dör i en bilolycka eller i sjukdom. Sorg är sorg och alltid tung att bära. Det betyder bara att vi är människor och att livet ibland är brutalt.

De här bilderna tog jag vid Ground Zero i New York söndagen den 11 september, 2011.

Här kan du se ett bildspel med bilderna jag tog vid terrorattackerna mot New York den 11 september, 2001. Otroligt att det redan är tio år sedan. Tiden går. Och bra är väl det.

I morgon bitti ska jag vara med i Sveriges Televisions direktsändning från Ground Zero. Klockan 8 på söndag morgon (svensk tid) är jag i studion med Claes Elfsberg. Titta gärna.

Det är svårt att missa att det på söndag är 10 år sedan terrorattackerna mot USA. Jag längtar till den 12 september. Det blir lite för mycket av det på TV och i tidningar nu. Vilket jag själv i och för sig har bidragit till. Och det är ju en viktig historia att inte glömma. Men jag känner mer olustkänsla än jag trodde jag skulle göra inför 10-årsdagen. Minnen från en ganska mörk tid i New York kommer tillbaka.

Fick ett mail häromdagen från Here is New York om att de hade publicerat denna video. Here is New York var ett projekt som samlade in bilder och visade dem i all enkelhet i ett par tomma lokaler i SoHo månaderna efter attackerna. Jag hade några bilder där. Och tydligen lämnade jag detta vittnesmål på video den 21 juni 2002. Hade glömt bort det men intressant att se mitt nio år yngre jag prata om attackerna den 11 september.

Orkanen Irene passerade i går New York utan att, kanske inte helt oväntat, uppfylla alarmisternas domedagsprofetior.

New York-borna är ju av skeptisk natur och det var inte förrän de sista dagarna innan orkanens ankomst som kaskaden av varningar från politiker och media trots allt började få en viss effekt. Ni som varit här inför till exempel ett snöfall på ett par tre centimeter vet ju hur de olika TV-kanalerna gör allt för att bräcka varandra i att skrämma upp folk. Skulle det hjälpa att reportern stod på huvud i en snödriva så skulle han eller hon utan tvekan göra det. Ta det gånger hundra så kan ni tänka er hur det var här innan orkanen kom. Vi pratar om hundratusentals människor som evakuerades. Inga bussar, tunnelbanor eller tåg gick under nästan två dygn. Hela helgen var New York som en spökstad. Nästan helt tomt på gator och torg. Inga bilar. Inga människor. Som att köra omkring i en katastroffilm.

Jag, som ju har bevakat ett antal orkaner i södra USA, var in i det sista skeptisk men till slut knäckte de även mig och där stod jag bland alla andra i den enormt långa kön i matbutiken med kundvagnen fylld av vattenflaskor, sportdrycker och konservburkar.

Min vän, vi kan kalla honom Bjurman, som bor på 48:e våningen, i kvarteret intill är något mer mottaglig för skrämselpropagandan och hade tidigt försäkrat sig om att han kunde tillbringa orkannatten hemma hos mig på lite mer säkrare höjder, det vill säga 16:e våningen. Det var något om risk för krossade fönsterrutor och sjösjuka på grund av svajande hus. Men inte mig emot. Det var bara trevligt med lite sällskap. Och senare på kvällen dök även världsreporter Åsberg upp från Washington DC. Då vet man att det är stora nyheter på gång. För det mesta.

Tidigare på dagen hade jag och VG:s nya USA-korrespondent Eirik Mosveen varit ute i Breezy Point, som ligger på en smal ö precis utanför Long Islands sydkust. Husen ligger helt oskyddade mot Atlanten och det var ett av de områden som borgmästare Bloomberg hade beordrat obligatorisk evakuering i. Trots det hittade vi flera personer som hade valt att stanna kvar och en av dem hade en väldigt bestämd uppfattning om var borgmästaren kunde placera sin evakueringsplan.

En före detta marinkårsoldat jag och reporter May Linn Gjerding träffade dagen innan i Bay Shore på Long Island sa att han hade förberett sig för orkanen genom att köpa två 12-pack Budweiser och hot dogs samt hamburgare att slänga på grillen. Och när jag frågade min doorman om vad han hade gjort för förberedelser sa han bara helt kallt  ”nothing”.

Tough crowd minst sagt.

Och på tal om tough crowds, det var ju jordbävning här för en vecka sedan. Jag satt då på en diner och åt lunch med vännen från 48:e våningen. Vi kände tyvärr ingenting av jordbävningen men såg minuterna efter på restaurangens TV rapporter om vad som hade hänt. En samling New York-gubbar vid borden bredvid hade den vanliga skeptiska New York-attityden ”No, this can’t be true” sa en av dem som om de satt och ljög på TV-nyheterna. En annan suckade över sin enorma pastramisandwich och sa ”this only happens once every two hundred years and it’s finished now so get over it and wait another two hundred years”. En tredje hoppades på att Staten Island kanske skulle flyta ut till havs.

På söndagsmorgonen åkte jag och Eirik till södra Manhattan för att rapportera om hur det var när orkanen träffade New York. Det hela var dock över innan det börjat och det går inte att beskriva det som något annat än ett stort antiklimax (nej, vi vill inte ha naturkatastrofer som tar liv och förstör egendom men det finns ju gränser för hur mycket upphausning man kan ta utan att få någon slags valuta för att behöva stå ut med dagar av TV-kanalernas katastroffrossa). Bjurman menade att ”det var ett värdelöst fiasko” och då finns det ändå få som ogillar orkaner mer än honom. New York Times slog till med följande träffande liknelse för Irenes ankomst: ”..it was like an overweight jogger just holding on at the end of a run”.

När jag och Mosveen sen stod i Battery Park vid just den tidpunkt det skulle vara som värst och såg solen titta fram mellan molnen samtidigt som CNN:s stjärnreporter Anderson Cooper tog av sig sin exklusiva regnjacka och sen stod och rapporterade live i sin tajta lila chashmeretröja förstod vi att det var över.

I vissa av stadens ytterområden var dock skadorna lite värre men det råder ingen tvekan om att effekterna blev mycket mycket mindre än man hade befarat i New York City. Och bra är väl det. Problemet blir om det kommer någon mer stor orkan mot New York inom överskådlig framtid. Då kommer det att bli ännu svårare att få New York-borna att lyssna på myndigheterna.

I kväll blir det ravioli i tomatsås till middag och till det ska jag dricka en god årgång av Gatorade. Har ju ett stort lager nu som jag måste göra slut på.

Tur att det inte är orkaner så ofta här.