Tankar från 39:e gatan

Tänk dig att du bor i Iowa. Efter nästan ett års uppmärksamhet är allt över. Inga fler kampanjbussar som kors och tvärsar staten på alla de highways som skär spikrakt igenom de frusna majsfälten med presidentwannabes på väg att möta väljare i gymnastiksalar och samlingslokaler. Inga kandidater som försöker vinna din röst medan du äter pankakor till frukost på den lokala dinern. Inga Hollywoodskådisar som vill sälja just sin favoritkandidat och det tar nog ett tag innan CBS stjärnankare Katie Couric äter middag på Centro igen. Typ fyra år. Iowa har haft sin tid i spotlighten men nu är sista TV-lampan släckt och cirkusen har dragit vidare till New Hampshire i nordöstra USA.
I Iowa återgår livet till sin vanliga långsamma vardagslunk. Det måste kännas tomt när precis ALLA mediamänniskor, kampanjmedarbetare och annat löst folk som inte vill stanna en minut extra i onödan tar första bästa plan ut och bort på fredagsmorgonen.

Fast dom kan ju alltid trösta sig med att snart är det 2012 och ett nytt presidentval.

Det påstås att det var 2500 jourlalister ackrediterade i år (för fyra år sedan var det 1400). Visst var det mycket journalister men i den siffran måste varenda en av Fox News sladdbärande praktikanter och CNN:s lastbilchauförer vara inräknade.

Kändes skönt att checka ut från Sheraton i West Des Moines. Rummet var visserligen helt okej men det var ett hotel av modell atrium (se bilden nedan) och av någon anledning har jag utvecklat en aversion mot sådana. Känns som en enorm waste of space med den där stora innergården och så får jag tvångstankar om att hoppa ner från loftgångarna. Dessutom känns det sjuttiotalstacky med vattenfall och glashissar med ljusslingor på. Bjurman skrockar dock hånfullt och påstår att atriumhotell är det bästa han vet. Innan jag drar till flygplatsen tittar jag ut igenom hotellfönstret och ser Mitt Romneys kampanjbuss stå där på parkeringsplatsen. Den ser ensam och sorgsen ut. Han förlorade ju ganska klart mot Mike Huckabee trots att han större delen av hösten hade varit klar favorit. Romney bodde på samma hotell som oss och hade sin valvaka i ett stort ballroom där. Men det var ju en segerfest som kom av sig och en kollega sa att den var över så fort att han missade den.

Jag och Kim var på Barack Obamas valvaka och där var ju såklart stämmningen mer uppåt. Det var ju mycket media där såklart och jag fick använda hela mitt register av tricks och vassa armågar för att ta mig till positioner där jag egentligen inte fick vara för att få mina bilder och på något konstigt sätt gick det bra. Det brukar göra det.

På Hillarys valvaka släpte de inte in några utländska journalister. De skyllde på att lokalen inte var tillräckligt stor. Så från och med nu hejar jag utan förebehåll på Obama.

Under själva valet var vi en skola där ett distrikt hade sitt caucus. Det är en rörig protest där anhängarna av de olika kandidaterna ställer sig i grupper och sedan försöker övertala de små grupperna att byta sida. Man måste ha minst 15 procent av rösterna för att räknas. Till slut hade Obama och Edwards båda 98 röster var. Delad seger i det distriktet alltså. Men efter som det var fem delegater som skulle fördelas på dem singlade man slant (!) om den sista delegaten. Helt enligt regelboken. Edwardslägret vann slantsinglingen.

Jag har varit i Iowa fem gånger det senaste halvåret. Hoppas att det dröjer ett tag nu.