Vi har nu tagit oss till Las Vegas från Detroit och det är ganska långt mellan städerna. Flyget tar ungefär fyra timmar men på andra plan är det ljusår. Las Vegas är den snabbast växande staden i USA. Ekonomin baseras till största del på alla casinon med tillhörande hotell som lockar till sig turister från hela världen. Befolkningen har mer än fördubblats sedan 1990. Då var den ca. 250.000 invånare och nu är det över 550.000 människor som bor här.
Denna märkliga, glittrande stad mitt ute i Nevadas öken där ingen kunde bo innan luftkonditioneringen uppfanns.
I hotellhissen säger en gammal dam med rullator att hon hellre vill komma till Las Vegas än himlen när hon dör. För andra kan den här staden vara rena helvetet.
Reportern Kim skrattade gott åt mitt blogginlägg om dålig mat på våra resor samtidigt som han beställde in en hamburgare på restaurangen Daniel Boulud. Den kostade 35 dollar och innehöll bland annat gåslever och tryffel. Själv hade jag gjort misstaget att sleva i mig stora mängder av en ganska medioker kycklingpasta i pressrummet på debatten mellan Clinton, Obama och Edwards några timmar tidigare. Jag var inte speciellt hungrig men beställde ändå en steak tartare (råbiff) från förrätterna på menyn. Den var nästan lika bra som den de serverar på Capital Grill i New York.
De demokratiska kandidaterna kamanjar för fullt här men inte på alla de casinon som ligger vid strippen (som huvdgatan kallas) utan i förorterna på skolor och i samlingslokaler. Det är dessutom ovanligt kallt här så det känns nästan som vi är tillbaka i New Hampshire. Fast med bättre hotell och mat.
På ett kampanjmöte med John Edwards spelar de Bruce Springsteens låt Promised Land och vore jag amerikan skulle han fått min röst bara för det.
Bilden visar utsikten från mitt hotellrum.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a comment