I pressfotografkretsar har det de senaste åren pågått en debatt om hur mycket man ska tillåta att bilderna behandlas i datorprogrammet Photoshop. Framför allt är det verktyget klonstämpeln som diskuteras. Med den kan man flytta pixlar från en del av bilden till en annan. I praktiken betyder det att man kan ta bort saker i bilden. Till exempel en störande servett på ett bord (som är det exempel som är populärast i debatten). Inom reklam gör man sådant hela tiden men inte inom journalistiken då det förväntas att bilderna där är sanna.
Nu finns det ju såklart många andra sätt att förändra en bild. Som till exempel mörka ner bakgrunden, ljusa upp ansikten, ändra färgbalansen. Man brukar prata om att det är tillåtet att göra samma saker i datorn som man kunde göra i mörkrummet. Då menar man att bilderna är sanna.
Nu skulle jag kunna ta till ett Kjell Alinge skratt, ha ha ha ha ha ha ha (minns ni när han satt i radion på söndagarna och skrattade sarkastiskt halva programtiden?). Den fotograf som tror att våra bilder är hundra procent sanna lever i villfarelse. Sätt på ett 300 mm objektiv på kameran och fundera på om det finns någon människa som ser världen så. För att inte tala om fisheye- och tilt-objektiv. Blixt anyone? Sedan finns ju hela problematiken med att man genom blotta närvaron kan, ofta ofrivilligt, påverka vad som händer framför kameran. Och som grädde på moset (en klyscha jag verkligen hatar men av någon bisarr anledning ändå använder) så kan man sedan alltså gå loss på alla verktyg i Photoshop UTOM klonstämpeln.
Bara den fotograf som inser att det inte finns några sanna bilder kan lyckas ta bilder som ligger nära sanningen.
Trots alla mina exempel här ovan så tror jag faktiskt att man måste separera debatten om klonstämpeln från allt det andra. Något som Göran Segeholm har varit inne på i sin blogg.
Jag tycker absolut att det andra är värt att diskuteras också och att vi bör vara sparsamma med mycket av det. Många av de saker jag nämner är visserligen en form av manipulation men ändå en manipulation tidningsläsarna är vana vid. Och med den formuleringen öppnar jag upp mig för kritik, jag vet.
Jag tror att det går en psykologisk gräns vid just klonstämpeln. Visst, det gick att klippa in fotbollar i mörkrummet också men i datorn blir det så mycket lättare. Jag tror att det skulle skada dagstidningarnas förtroende att tillåta kloning. Det blir då så uppenbart att man inte vet om bilden visar sanningen eller inte.
Så jag tycker att vi ska motarbeta användning av klonstämpeln (inte för damm på kamerans sensor och döda pixlar såklart) i journalistiska bilder. PFK bör uttala det tydligt som sin policy (vilket de väl kanske redan har?). Sedan tror jag på Segeholms linje att det ska vara ”en gemensam attityd”. En slags hederskodex (ett ord som låter femtiotal, men kanske kan fungera även på 00-talet?) Vi har alldeles för mycket att förlora på att tillåta kloning i pressbilder.
Sedan kan vi ta hela debatten om vad som är en sann bild och hur mycket vi ska mörka ner våra himlar och hur mycket man ska shifta sina objektiv.
Andras blogginlägg om kloning:
Missa inte kommentarerna till deras inlägg där en livlig debatt förs.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Sånger från nedre botten Cancel reply