I tisdags meddelade diktatorn Fidel Castro att han inte kommer att återta posten som president i Kuba. En post han hade haft i nära femtio år när han i augusti 2006 blev sjuk och lämnade över makten, tillfällig hette det då, till sin lillebror Raul (till höger på bilden ovan).
Redan på söndag kan nationalförsamlingen bestämma vem som blir ny president och det mesta pekar på att det blir just Raul. Det finns vissa uttalanden från honom som tyder på att han är mer pragmatisk än sin bror. Men även han kommer ju att vara en ledare som inte är vald via demokratiska val.
I vissa vänsterkretsar (och jag är långt ifrån någon ”högerman”) i Europa och inte minst Sverige verkar det finnas en slags naiv och romantisk bild av Fidel Castro och revolutionen. För några år sedan såg jag demonstranter på Sergels Torg som uttalade sitt stöd för Fidel. Tror knappast att de kan ha varit på Kuba. Visst, de har bra sjukvård som är gratis men som det stod i en guidebok, ”revolutionens tre största misslyckanden är frukost, lunch och middag”. Mat är en bristvara för kubanerna som tjänar ungefär tjugo dollar i månaden i snitt. De är dessutom tvingade att använda en annan valuta än turisterna som kan äta gott, köpa cigarrer och göra av med mer på en kväll än vad en kuban tjänar på ett år. Se sista bilden i fotoalbumet som är tagen i en ”regeringsaffär” där kubanerna får köpa en viss ranson av basvaror (de gillade inte att jag fotograferade där och stoppade mig efter två exponeringar). Vi bör heller inte glömma regimkritikerna som sitter fängslade för sina åsikter.
USA:s handelsblockad mot Kuba har ironiskt nog hjälpt Fidel Castro att sitta kvar vid makten så länge. Han använde den för att måla upp en gemensam fiende som var orsaken till allt ont i landet. Hade USA öppnat upp för handel med Kuba så är jag övertygad om att marknadskrafterna hade gjort Fidel till en irrelevant figur från förr.
I fotoalbumet som jag i dag lagt till i spalten till vänster kan du se några av bilderna jag tog i Havanna i augusti 2006 innan vi blev utkastade ur landet av militären. Jag och reportern Kim Riseth drog dit när nyheten om Castros sjukdom kom ut. Ryktet var ju att han kanske till och med hade avlidit och i Miami dansade exilkubanerna på gatorna. Eftersom de inte gav ut några journalistvisum så tog vi oss in i landet som turister. Många journalister fick vända redan på flygplatsen.
Jag har varit i Kuba tre gånger (fem om man räknar in två besök till den amerikanska militärbasen i Guantanamo Bay) och mitt intryck av kubanerna är att det är ett vänligt och stolt folk som under mycket svåra förutsättningar lyckas hitta ett sätt att överleva. Jag hoppas verkligen att de inom en inte alltför för avlägsen framtid får uppleva demokratiska val.

Leave a reply to Larry Cancel reply