Tillbaka i New York nu och har läst upp mig på de bloggar jag brukar följa men inte haft tid att kolla de senaste dagarna. Gunilla Kinn har som vanligt många intressanta inlägg. Bjudresor, norsk journalistik (+ min blogg) och bildjournalistik är några ämnen hon avhandlat de senaste dagarna. Förutom valet såklart som just nu är ständigt närvarande och intressant i vår tillvaro här borta.
Inlägget om bildjournalistik fick mig att minnas en kommentar jag skrev på Pressfotografernas Klubbs debattforum för drygt två år sedan. Texten känns fortfarande aktuell och eftersom många av er som följer min blogg antagligen inte läst den tidigare så publicerar jag en något redigerad version här:
Debatten om bildens betydelse i tidningarna har antagligen pågått ända sedan den första glasplåten exponerades. Men den är viktig. Speciellt nu när Sverige blir allt mer lattefierat. Heminredning är vår tids religion och matpornografi vår drog. Såpastjärnor dyrkas och melodifestivalen pågår snart året runt. Stureplan är universums center och kvällstidningarnas bilagor har mer vimmel än Hänt Extra.
Jag var inne i en välsorterad tidningsbutik i Stockholm nyligen. Tänkte se vilka tidningar man kan placera bra reportage i. Det var deprimerande. En värld av lyx och flärd. Årgångswhisky och golfresor. Nykaklat och designat. Är det vad folk vill ha? Är verkligheten för jobbig?
Men verkligheten är viktig. En majoritet av världens befolkning lever i fattigdom. Sverige brottas med integrations problem och nedrustat välfärd. Det borde stå på förstasidan varenda dag istället för Robinsson Robban. Är inte det en av journalistikens viktigaste uppgifter? Att föra de svagas talan och att granska makten?
De magasin jag hittade i butiken med bra bildjournalistik var Dagens Arbete och Vi (finns Vi längre? De sa ju nyligen upp nästan alla på redaktionen). När jag ringde dem fick jag dock veta att bildreportage-sidorna var uppbokade närmare ett år fram i tiden. Blir väl så när de finns så få tidningar för fotografer att placera sina reportage i. Göran Widerberg på Dagens Arbete borde dock få något slags hederspris för att han tar bilder på allvar och låter de ta plats i tidningen.
Saknar mitt tidiga 80-tal.
Bilderna i ETC.
Strömholm och Petersen.
Bilder som betydde något.
Kanske inte alltid bildjournalistik men bilderna träffade hjärtat.
Och rockbilderna i Schlager.
Fantastiska.
Det paradoxala är att det nu verkar komma fler duktiga unga fotografer än någonsin i Sverige. De vinner priser över hela världen. Unga, självsäkra och duktiga. Det är bra! Konkurrens är otroligt viktigt för utveckling. Själv börjar jag först nu, efter drygt 20 år som fotograf, att börja ana vad jag vill och kan med mitt fotograferande. Det är bra med självförtroende och det är bra om vi fotografer kan hjälpa och stötta varandra. Gamla som unga. Tjejer och killar. Är det inte det som är danskarnas hemlighet att de hjälpt och inspirerat varandra?
Men, make no misstake, det ligger såklart stora uppoffringar bakom dessa framgångar. Bland annat i form av obetalt arbete. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men därmed inte sagt att vi inte ska slåss för att göra situationen bättre.
Jag tror att internet bjuder på minst två bra möjligheter till en renässans för bildjournalistik:
1. Bildspel – det finns mycket större möjligheter med att presentera ett reportage som ett bildspel än i tryck (en kombination är kanske det bästa). Ljud, kommentarer och mer kontroll för fotografen. Det blir inte längre “fel dragarbild”.
2. När internet nu tar över mer av den ”raka nyhetsrapporteringen” så borde det ju vara läge för papperstidningarna att satsa mer på djupgående och förklarande reportage. Mer bakgrund.
Det sägs vidare att fotograferna inte kan hävda sig mot textmänniskorna på redaktionerna. Att maktstrukturerna motarbetar god bildjournalistik. Att fotografer inte ser på sig själva som journalister. Att vi hamnar i bakgrunden. Allt det där är kanske sant men det är upp till oss själva att ändra på det i så fall. Vi kan inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt oss. Vi måste tro på oss själva för att också få andra att göra det.
…som Ulf Lundell sjöng för länge sedan:
”…förstår du snart,
att allt du vill ha
får du gå ut och ta”
Bilden ovan är tagen 1986 och visar min gamla Nikon F2 som jag köpte ett par tre år tidigare.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Jan i Stockholm Cancel reply