Tankar från 39:e gatan

Nu har Barack Obama gått om Hillary Clinton i antalet superdelegater och han framstår mer och mer som den som kommer att bli demokraternas kandidat i höstens presidentval. Flera av de obestämda superdelegaterna har gett sitt stöd till Obama men kanske än viktigare är att några av de som stödde Hillary nu har bytt sida. Inklusive George McGovern, den före detta senator från South Dakota och demokraternas presidentkandidat 1972 mot Nixon. Han var tidigare en mycket stark supporter av Clinton.

Hennes enda chans nu är att få delegaterna i Florida och Michigan att räknas. Dessa stater straffades ju av partiet då de flyttade fram sina primärval utan tillstånd. Och de gjorde det trots att de visste att delegaterna då inte skulle räknas. Obama var inte ens på valsedlarna i Michigan. När Hillary i höstas fick frågan om varför inte hon också tog bort sitt namn så svarade hon att det spelar ju ingen roll eftersom de rösterna ändå inte skulle räknas. På valvakan i Indiana i tisdags var dock budskapet från henne och hennes supportrar att rösterna från de två staterna måste räknas. Se bild nedan av dekaler som delades ut där.

I media har de så kallade politiska experterna också i stort sett deklarerat Obama vinnare. Time Magazine som kom i går har honom på omslaget med rubriken ”And the winner is…”. I liten text står visserligen ”Really, we’re pretty sure this time” som en liten försäkring just in case.

Hillary har dock sagt att hon ska fortsätta ända fram till sista primärvalen den 3 juni i Montana och South Dakota. Själv hoppas jag att hon åtminstone fortsätter till primärvalet i Puerto Rico den 1 juni så vi får lite quality time vid poolen. Kall vår i New York som sagt.

Många menar att hon fortsätter bara för att hennes, i många fall mycket hängivna, supportrar, ska få en slags nedtrappningsperiod för att komma till insikt om att det faktiskt är över. Jag håller det dock inte för helt otroligt att hon drar sig ur tidigare än den 3 juni.

Det sägs också att den kommande månaden är Hillarys chans att bättra på sin image och visa att hon är en team player. Hon och Bill har ju gått ganska hårt åt Obama och i mångas ögon, inklusive mina, så har de sänkt sitt varumärke, sin politiska legacy. De har varit beredda att kasta ”anything INCLUDING the kitchen sink” på Obama och inte ens dragit sig för att använda ras (ja Gunilla, håller med dig om att det ordet är lite jobbigt att använda på svenska, för tankarna till 30-talets rasforskning när de mätte huvudform, näsor etc. men vilket ord kan man använda istället?) i valkampen. Så sent som för några dagar sedan sa hon i en intervju med USA Today att den vita arbetarklassen inte kommer att rösta på Obama. Ett utalande som hennes talesman senare sa att hon ångrade.

På detta tema bör ni absolut läsa ett blogginlägg som Gunilla Kinn skrev för ett par dagar sedan. Det handlar om att de amerikanska myndigheterna använde svarta män med syfilis för att studera hur deras kroppar reagerade på sjukdomen på lång sikt. Detta pågick ända fram till 1972 och kan ju förklara den misstro som finns mot vita bland många svarta.

På tisdag är det primärval i West Virginia och en vecka senare i Kentucky och Oregon. Cirkusen drar vidare och the show goes on. Tills Hillary kallar till den där presskonferensen som måste vara väldigt jobbig för henne men oundviklig som det verkar.

Bilden ovan är tagen i måndags på ett valmöte med Obama i en park mitt i Indianapolis. 21 000 supportrar kom dit för att lyssna på honom kvällen innan primärvalet där.

/ T

PS. I dag har New York Times resebilaga ett temanummer om musik. Bl.a. kan man läsa om musikscenen i Stockholm. Reportern har besökt Debaser och Pet Sounds. Även Mosebacke nämns. Läs här. Rubriken är något klyschiga: Stockholm is more than ABBA’s town. Ja menar, hur längesen var det ABBAs stad? Och inte ens när det begav sig så var det väl det? Men en amerikan skulle säkert säga samma sak om rubrikerna vi har på våra reportage härifrån.

Också lite kul att se två rubriker i dagens NY Times som är relaterade till mitt absoluta favoritband The Clash. På ovan nämnda bilaga är rubriken till en artikel om Marocko på omslaget ”Rockin’ the Casbah”. Clash hade ju en låt som hette Rock the Casbah. Och på Metro-delen så börjar en rubrik till en bild från New Yorks borgmästare Michael Bloombergs besök i London med orden London Calling. Som säkert alla vet, även det en Clash-låt. Joe Strummers ord lever vidare.