Tankar från 39:e gatan

Jag träffade nyligen en ung fotograf som jobbade extra som assistent för en av Sport Illustrateds fotografer. Det är ju en tidning känd för att publicera sportbilder av väldigt hög kvallitet.

Han berättade lite om arbetet han gjorde på Kentucky Derby som är ett galopplopp och ett av de största idrottsevenemangen här i USA (om man nu kan kalla gallopp för idrott). Det gick av stapeln för en dryg vecka sedan. Sports Illustrated hade sex fotografer på plats och fototeamet uppgick till totalt över 30 stycken medarbetare.

Fotografen min vän jobbade för hade 13 stycken assistenter (!) och 16 stycken fjärrstyrda kameror som bland annat grävdes ner i galloppbanans sand av assistenterna. Han tryckte tydligen inte ens på avtryckaren.

Kolla in alla ”remote cameras” på den här bilden.

När loppet, var över skickades samtliga bilder de sex fotograferna tagit via ftp i låg upplösning till redaktionen. Där går bildredaktörerna igenom de ca. 20 000 bilderna och väljer ut 2-300 som man begär in i högre upplösning. I slutänden är det ungefär fem, sex bilder som publiceras i tidningen. Vissa av fotograferna får inte ens in någon bild.

Fascinerande!

Det var inte riktigt så det gick till på Solvalla där jag på åttiotalet fotograferade trav för Einar Anderssons Pressbild. Där stod jag själv i svinkylan med en tung ”dubbelkamera”. Den bestod av två Nikon F2:or med motorerna kopplade samman med en sladd så att båda kamerorna tog bilder samtidigt. Färgfilm i den ena och svart/vitt i den andra. Och när de tio travloppen sent på kvällen var klara så var det bara att gå in i mörkrummet och dunka fram kopior till morgondagens tidningar. Kanske inte direkt Sports Illustrated men en bra skola var det.