Tankar från 39:e gatan

Bildbyrån Vll (läs: Seven) bildades 2001 av sju namnkunniga fotografer. Krig och konflikt är en viktig del i deras produktion men långt ifrån det enda de fotograferar. Under New York Photo Festival höll de seminarier under tre dagar. Jag var där sista dagen och lyssnade på intressanta föredrag med sex av deras fotografer (det är nu fler än sju medlemmar i Vll). Gå in på deras hemsida om ni vill se bilder av fotograferna jag skriver om nedan.

Först ut var den danske fotografen Joachim Ladefoged som lockade ganska många åhörare trots den otacksamma tiden 09:00 en söndagsmorgon. Han gjorde ett sympatiskt intryck och verkade inte ta sig själv på alltför stort allvar. Han visade bland annat bilder från påvens besök i USA nyligen, Bilder han var ganska missnöjd med då allt var så styrt av secret service och han kunde inte gå runt fritt bland publiken på de olika arrangemangen som påven närvarade vid. Time, som var uppdragsgivaren, publicerade aldrig bilderna. Och på temat om att inte kunna röra sig fritt så sa han att han skulle säga nej om han fick förfrågan att fotografera OS just på grund av det.

Han visade vidare bilder från Irakiska flyktingläger i Syrien som han tagit för New York Times Magazine samt såklart hans projekt om kroppsbyggare i Danmark. Visst har man kanske sett det förut men jag tycker det är väl utfört. Han har också gjort en kortfilm om dem. Inga intervjuer, bara rockmusik snyggt ljus. Slow motion och svart/vitt. Som en rockvideo nästan. Jag tyckte den var väldigt bra.

Han menade att en riktigt bra fotograf är en fotograf som aldrig är riktigt nöjd. Som hela tiden försöker bli bättre. Han jämförde det med fotboll och sa att den spelaren som skryter mest är sällan den bästa. Han sa också att det absolut viktigaste för en bildjournalist är att hålla sin nyfikenhet levande.

Joachim sa vidare att “I’m in love with the frame” och menade att han är den totala motsatsen mot Vll-fotografen Lauren Greenfield som är mycket mer fokuserad på berättelsen än den enskilda bildens estetik. Joachim sa visserligen att han såklart intresserade sig för det journalistiska berättande men att han passion låg i att vara i full kontroll av bildens komposition och innehåll.

Joachim och hans fru väntar sitt tredje barn snart och han har slutat bevaka krig och vill den närmaste tiden försöka vara i Danmark. Och han fick dagens största skratt från publiken med kommentaren ”Jag är inte amerikan så jag tror inte jag kan förändra världen med mina bilder”.

Nästa fotograf ut var amerikanen John Stanmeyer som bor på Bali och det var hemma hos honom som Vll bildades. Han jobbar mycket för National Geographic och verkade inte ägna onödig tid at tvivla på sig själv och sina bilder. Först visade han bilder från ett projekt om de gamla traditioner och ritualer som finns i Indonesien och som nu riskerar att försvinna i en allt mer globaliserad värld. De var tagna i svart/vitt med en Holga kamera men han sa att han brydde sig inte så mycket om det var färg eller svart/vitt, han vill bara berätta historier. Hans egna ord var att han tar en antropologs approach till reportagen kombinerat med en 12-åring entusiasm att upptäcka nya saker.

Sedan visade han två reportage som han gjort för National Geographic. Den ena om problemet med Malaria i utvecklingsländer och det andra om den speciella kultur som finns bland de som lever vid vulkaner. Han berättade att han vanligtvis jobbar 10-12 veckor (inte nödvändigtvis i ett sträck) med ett reportage till NG och att de halvvägs in i projektet har en ”midway presentation” med redaktörerna för att se om storyn fungerar och att arbetet går i rätt riktning. Att välja bilder verkade vara en smärtsam process där många darlings blev dödade. Hade dock svårt att tycka synd om honom när han sa ”det är ju svårt att redigera ner det till 20-30 sidor i tidningen och fortfarande kunna berätta storyn”.

Fortsättning följer.

Bilden ovan: Vll-fotograferna (fr.v) Gary Knight, Marcus Bleasdale och Joachim Ladefoged vid boksigneringen efter föreläsningarna.