Tankar från 39:e gatan

Tillbaka i New York nu. Lyckades under
flygturen skriva ihop fortsättningen på min rapportering från Vll-seminarier på
New York Photo Festival i söndags.

Efter en kort paus så var det dags för dagens
tredje fotograf, Benjamin Lowy (eller Ben som han verkar kallas). Han har
jobbat som fotograf i fem år och har i princip bevakat kriget i Irak under hela
sin karriär. Han har ingen fotografutbildning utan hade studerat konst.

Ben visade ett bildspel där soundtracket till stor del bestod av ljudet från
skjutande samt en del prat i bakgrunden mellan soldater. Ett ganska effektivt
grepp. Han sa att hans mål var att beskriva hur det verkligen var att vara i
Irak och att han ville försöka använda lite annorlunda grepp för att fånga
tidningsläsares intresse i en tid när folk börjar tröttna på krigsbilder från
Irak och Afghanistan. Så när han åkte med militärerna i deras Humvees utanför
the Green Zone så tog han bilder ut genom det bepansrade fordonets lilla
fönster så att man såg att det var ett fönster. I bildens ytterkanter var
alltså insidan av fordonet. Han gjorde det för att visa att det oftast är så
journalister och soldater ser gatulivet i Irak på dagtid. Nätterna regerade
dock USA med sin night vision-teknologi. Ben fotograferade då sådana där gröna
nattbilder genom arméns night vision goggles. Han visade också panoramabilder
tagna med svart/vit film. Han sa att han fotograferade dem som en motvikt till
de digitala bildernas exakthet.

Att vara inbäddad är det enda alternativet om
man vill överleva menade han. Åtminstone om man inte utseendemässigt kunde
smälta in i omgivningen som irakier. Han sa att det de senaste två åren blivit
mycket svårare att jobba i Irak. Tidigare kunde han ge sig ut på stan på egen
hand men inte nu längre. Det skulle vara självmord sa han.

Inbäddningen med den amerikanska militären
innebär också en mängd restriktioner berättade han. Till exempel är det väldigt
svårt att få fotografera själva krigandet (battles). Skadade soldater fick man
heller inte fotografera. För att få vara inbäddad måste journalisterna skriva
under ett kontrakt på flera sidor med en mängd olika regler och om man bryter
dem så kastas man ut ur landet.

I början av kriget fotograferad han tortyr
utfört av den amerikanska militären. När de upptäckte det så krävde de att få
radera bilderna och trodde att de också gjorde det. Men som Ben sa, de visste
inte hur min kamera fungerade så jag har bilderna kvar. Tidningen som han
gjorde uppdraget för har dock valt att inte publicera dem ännu. 

Han berättade att när han umgås med
soldaterna, som han kallade ”macho kids”, i månader så kommer man ganska nära
varandra. En gång sköts en av dem, en ung kille från Bronx, ihjäl alldeles
intill Ben. Detta påverkade såklart alla väldigt mycket men han blev lite
överraskad över hur de bearbetade det. Först såg de komedin Best in Show (om
utställningshundar och dess ägare) på DVD och sedan började de alla slåss med
varandra. Ben fick sin näsa knäckt.

Irakiska soldater är mindre disciplinerade i
strid och när det blir beskjutna besvarar de med att skjuta i alla riktningar
och det var bästa att söka skydd så fort som möjligt berättade han.

Irak-kriget har uppenbarligen gett hans
karriär en rivstart. Samma sak var det med Vietnamkriget. Många av de tyngsta
namnen inom amerikansk media gjorde sig ett namn i det kriget.

Jag har aldrig fotograferat krig. Det närmaste
jag har kommit är väl terrorattackerna i New York den 11 September, 2001 och
orkanen Katrina i augusti 2005. Och kanske fotbollshulliganerna som utkämpade
sina slag i Stockholm på den tiden jag bodde och verkade där :-). En del av mig
skulle vilja prova på att fotografera krig, om inte annat för att testa mina
gränser. Men å andra sidan verkar det ju farligt, inte minst i Irak där det ju
inte finns traditionella fronter. Och just nu är ju mitt bevaknings område USA
och Syd- och Central Amerika. I de två sistnämnda områdena har jag iof
fotograferat mycket fattigdom och elände men krig och revolutioner har vi ju inte
sett på ett bra tag där. Som en amerikansk kollega lite nostalgiskt sa ”I used
to cover a lot of conflicts in Central America but now its all gone. I mean,
they are building fucking condos for Americans there now (condos =
bostadsrätter).

Har ingen bild på Ben, men hans syns i
bakgrunden (med mössa) på bilden i del1 i den här lilla miniserien från
Vll-seminarierna. Istället illustrerar jag med en bild från Vlls kontor i
Brooklyn där Verdens Gangs Espen Rasmussen (till höger) pratar med Nick Papadopoulos som är
”Director of Vll International”. VG köper då och då in bildreportage av dem till helgbilagorna. Bilden på väggen är tagen av Alexandra Boulat. Hon var en
av de som var med och bildade Vll men hon dog dock tragiskt av en hjärnblödning i
höstas bara 45 år gammal. De visade hennes utställning ”Women in the Middle
East” under New York Photo Festival.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att Espen
är fotograf och bildredaktör på VG. Det var en något för simpel beskrivning
från min sida. Det är som att kalla Michael Schumacher för bilförare. Espen är
en av Norges absolut bästa fotografer och han har vunnit många fina priser i Norska
Årets Bild och inte minst i World Press Photo. Dessutom är han en mycket duktig
bildredaktör för VG:s helgmagasin VG Helg (lördagar) och VG7 (söndagar) som
båda använder bilder på ett mycket bra sätt. VG Helg har till exempel ett
fotodokument på 6-8 sidor varje vecka. Se Espens hemsida här.

Och på tal om krig, kolla in den här
bildserien där en amerikansk soldat blir beskjuten i Afghanistan. De dramatiska
bilderna är tagna av Reuters fotograf Goran Tomasevic för fyra dagar sedan.

Hade egentligen tänkt klämma in Vll-fotografen
Stephanie Sinclair i detta inlägg men är ju redan lite långt så hon får vänta
lite. Christopher Morris och James Nachtwey kommer också snart.

Se Benjamin Lowys hemsida här.

Hans bilder på Vlls hemsida.