ute på Kentuckys landsort har knappast besökt konstutställningen på 21C Museum
Hotel.
Jag borde egentligen tysta ner den här storyn
som får mig att framstå som en man som aldrig lär av sina misstag och/eller en
vårdslös bilförare. Men lojal som jag är till er läsare av den här bloggen så
trumfar en bra historia mina egna invändningar. Jag har verkligen försökt
skärpa mig efter de två tidigare fortkörningarna jag åk fast för under valrörelsen.
Först var det ju i Iowa och sedan i Texas. Och det har ju gått bra i flera
månader men det var innan mina vägar i förra veckan korsades med Kentuckys
State Troopers.
Rutinen efter att vi blivit stoppade började
som vanligt (jag börjar ju kunna det här nu). Polisen kommer upp till
förarfönstret och står snett bakom för att skydda sig från eventuella attacker
med vapen etc. Av samma anledning håller jag händerna på ratten. De blir
nervösa om man till exempel börjar att leta efter körkortet på ställen de inte
har uppsikt över. Den unga polisen, som antagligen inte var ordförande i
skolans schackklubb, tittade på mitt körkort och frågade vad vi gjorde där. Jag
förklarade att vi var från en norsk tidning och att vi var där för att göra ett
reportage. Han ställde sig helt frågande till detta. Norge? Reportage här?
Varför? Sa han skeptiskt och gick tillbaka till sin bil med mitt körkort.
Han kom tillbaka och frågade igen vad vi
gjorde där och varför. Sedan tog han Kims körkort och gick tillbaka till
polisbilen. Efter några minuter kom han tillbaka och frågade om vi hade
presskort, vi gav honom dem och det var tillbaka till polisbilen igen där han
väl antagligen kollade oss mot FBI:s terroristlista eller något liknande. Samma
historia igen med våra pass som han kom tillbaka och ville se. Varje gång han
gick tillbaka och satte sig i sin bil så var han tvungen att ta av sig sin fina
State Trooper-hatt och varje gång han klev ur bilen så var det hatt på. Det såg
lite omständligt och smått komiskt ut.
Vid det här laget hade det kommit en polisbil
till. Inte varje dag två skandinaviska journalister kommer till den här delen
av Kentucky får man anta. De två poliserna konfererade lite med varandra och
vår vän kom snart fram till mitt öppna fönster igen.
”Har ni något i bilen jag bör känna till?”
frågade han och la till ”har ni knark eller vapen med er?” Nej svarade vi såklart
och det var då han kom på hur han skulle avslöja oss som de skurkar vi hans
ögon var. Jag fick kliva ut ur bilen och vi gick ett tiotal meter bort där han
återigen frågade vad vi gjorde där. Sedan följde en mängd detaljerade frågor om
hur länge vi skulle vara där, vilken tidning vi jobbade för, vem som var
fotograf osv. Sedan tog han ut Kim för att se om han svarade samma saker.
Som tur var gjorde han det och efter en dryg
halvtimme kunde vi fortsätta vår färd. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade
hänt om vi hade varit från Mellanöstern. Det hade med all säkerhet tagit längre
tid än 30-40 minuter.
Så nu är jag kallad till domstolen där den 25
juni. Om jag inte väljer att betala boten förstås. Jag körde 15 mph för fort, 70 på 55-väg och
det kostade 30 dollar. Men konstigt nog måste jag även betala 138 dollar i
court cost vare sig jag väljer att ta upp det i rätten eller inte. Vilket jag
såklart inte tänker göra. Betalar hellre och glömmer det hela.
Värt att notera är att jag under det senaste
halvåret har fått fler fortkörningsböter än jag fått under elva år här i USA.
Kändes viktigt att påpeka det.
Och det här var den sista!
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Jan i Stockholm Cancel reply