Foto: Kim Riseth
North Dakota blev den 49:e amerikanska staten
jag har besökt. Jag och reporter Kim körde upp dit från Rapid City i South Dakota
i söndags för att göra ett reportage (ca. 8 timmar bilresa). Ju fler stater jag
samlat på mig desto mer sällan hamnar jag av uppenbara skäl i en ”ny stat”.
Hade tänkt publicera en bild av skylten utan mig. Men bad Kim att
ta en av mig för min privata samling. Men eftersom han skickligt nog lyckades
med den inte helt lätta uppgiften att fånga en av åskvädrets blixtar i
bakgrunden så känner jag mig manad till att publicera den här på bloggen. Själv
lyckades jag inte fånga en blixt. ”Tur att du har med dig en riktig fotograf”
som Kim sa efteråt.
Han startade för övrigt sin bana som fotograf på en
lokaltidning i Norge och skrev ibland när det behövdes. Han blev sedan erbjuden
en tjänst på en större lokaltidning. Kim blev dock lite förvånad första
dagen på nya jobbet. Det visade sig att han hade anställts som skrivande
journalist, inte fotograf som han trodde. Men så fick det bli och här är vi.
Delstaten jag ännu inte besökt är Idaho. Hyrbilen vi
kört omkring i de senaste dagarna hade nummerplåtar från just Idaho så jag försökte
sälja in idéen att det borde räknas som att jag varit där. För att styrka mitt
argument berättade jag en anekdot om Ernest Hemingway. I samband med att han
fick Nobelpriset i litteratur, som han inte kom till Stockholm för att hämta,
fick han frågan om han hade varit i Sverige och han svarade något i stil med:
”Nej, men jag har spenderat tid på ett svenskt skepp och ett skepp är som en bit av
landet det kommer ifrån. Och Sverige verkar var ett mycket bra land” (jag tror
det var kryssningsskeppet Kungsholmen).
Kim, som är mycket strikt i sina regler om
vilka stater man får räkna (det räcker inte med att bara köra igenom en stat) nekade så såklart. Men jag har ingen brådska att nå femtio stater, känns lite
bra att ha något att se fram emot. Jag brukar skämtsamt säga att när jag varit
i alla stater och sett en rymdfärjeuppskjutning så har jag inget kvar att göra
här så då flyttar jag hem till Sverige.
Just nu pågår de två sista primärvalen i Montana och South Dakota men jag sitter på ett hotellrum i St. Paul,
Minnesota. Obama ska avsluta primärvalssäsongen med att i kväll
hålla tal här i sportarenan Xcel
Energy Center. En markering mot Republikanerna som håller sitt convention i samma arena i
början av september.
Känns lite vemodigt
med sista primärvalen och jag minns tidigare valvakor jag suttit och väntat på
i olika hotellrum under vintern och våren.
Det började den 3 januari med Obamas
fantastiska tal i Des Moines, Iowa efter dennes lite överraskande seger där.
Sedan var vi på Obamas valvakor i New Hampshire,
Illinois och Texas samt Hillarys i Nevada,
Kentucky och Indiana. Och förutom dessa så har vi ju även varit på många valmöten i
flera andra stater.
Men det är lite
speciellt med valdagarna. Spänning i luften och förväntan inför kvällen när
resultaten börjar komma in. Dessutom för vår del ofta osäkerheten om vi ska
lyckas ta oss in på valvakorna då de är de evenemang som ofta varit överfulla
med mediafolk. Men vi har lyckats ta oss in på de valvakor vi velat gå på. I
kväll är problemet att jag inte har med mig mitt långa tele (400 mm) eftersom
vi skulle ha mellanlandat en natt i New York efter Puerto Rico och jag tänkte
ta med det då. Men så blev det inte så jag får försöka charma mig in framför
scenen eller åtminstonde nära nog för min 70-200mm zoom.
/ T
PS. Anekdoten om
Hemingway har jag hämtat från boken "Hemingway och svenskarna" av Jan
Sigurd. En mycket intressant bok om författaren och hans svenska vänner. Som
till exempel Bror Blixen, Ingrid Bergman och Eva Dickson.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Per Georg Cancel reply