Tankar från 39:e gatan

Det tog lite tid men här är femte och sista
delen av min serie om bildbyrån Vll:s seminarier i samband med New York Photo
Festival.

Den legendariske krigsfotografen, och tillika
en av Vll:s grundare, James Nachtwey stod på schemat men det var sagt att hans
framträdande hade ställts in på grund av att han var på jobbresa i Kongo. Så vi
blev nog alla förvånade när de efter Chris Morris föreläsning annonserade att
Nachtwey trots allt var där. Det visade sig att han blivit klar tidigare än
beräknat i Afrika och hade skyndat sig tillbaka till New York. En timme
tidigare hade han landat på JFK-flygplatsen.

Nachtwey visade bilder från hela sin karriär
och mest var det ju krig och elände. Han sa att han, liksom många andra, blev
politiskt medveten på sextiotalet och han kallade sig själv en ”anti war
photographer”. Han såg sitt fotograferande som ett sätt att få utlopp för sin
ilska över orättvisor i världen.

James Nachtwey var i sitt hem på södra
Manhattan när terroristerna flög de två passagerarplanen in i World Trade
Center-tornen och tog sedan några av de bästa bilderna jag sett från den dagen.
Han menade att det då gick upp för honom att han de senaste tjugo åren hade
jobbat på samma story i den islamska världen i Afrika, Asien och Mellanöstern.
Att allt hängde ihop.

Till skillnad från de andra fotograferna så
pratade han inte fritt utan läste från ett manus. Visserligen väldigt
välskrivna ord men det blev samtidigt lite stelt. Nästan som hans bilder och
jag anar en man i behov av kontroll.

Hans bilder ja, vad ska man säga om dem? Det
är omöjligt att säga att de är dåliga. De är nästan för bra. Men jag tycker
ibland att de blir så kalla och registrerande i sin perfekta komposition att de
tycks sakna själ. Att fotografens hjärta inte syns i dem. Vissa bilder är så starka att de knappt går
att titta på. Till exempel den av en man i Afrika som nästan ser ut som ett
skellett och som kryper på alla fyra. Men kanske är bilderna bara ärliga och
kanske fyller de sin funktion och får folk att reagera. Och jag är absolut inte
en av dem som tycker det är fel att ta estetiska bilder av elände. Estetiken
hjälper ofta att lyfta fram ett budskap menar jag.

Han visade också några bilder från ett jobb
han gjort nyligen om brott och straff i USA. Det var bilder från fängelser och
ute med poliser på nattskiftet. Lite ovanligt att se Nachtwey-bilder tagna i
USA men det såg bra ut.

Efter föreläsningen fick han bara två frågor
från publiken. Den ena handlade om kriget i Irak och vad fotograferna där
skulle göra för att kunna visa en ärlig bild av konflikten trots ”censur” från
amerikanska armén och den andra frågan var om vad han jobbade på just nu. Nachtwey hade mycket svårt att höra frågorna
och berättade att han nästan är döv och att den dåliga akustiken i det
auditorium vi var i gjorde det ännu värre. Efter att ha fått frågorna repeterade för sig ett par
gånger svarade han på den första att han tyckte att det fanns flera fotografer
som gjorde ett bra jobb i Irak och att också flera Irakiska fotografer blivit
väldigt duktiga. På den andra frågan sa han bara att han inte ville berätta vad
han jobbade med för att hans uppdragsgivare antagligen inte ville att det
skulle komma ut.

Det är ju lite märkligt att bara två personer
ställde frågor till en av de mest framträdande bildjournalister i vår tid.
Kanske var det för att han inte hörde så bra men mest tror jag det var för att
folk var rädda att göra bort sig när ”Gud” var i huset.

Bilden ovan av tre Vll-fotografer är tagen på
bok-signeringen efter seminariet. Från vänster: James Nachtwey, John Stanmeyer
och Gary Knight.

Här kan ni se James Nachtweys bilder.

Läs tidigare delar i min serie om bildbyrån
Vlls seminarier på New York Photo Festival:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4