Tankar från 39:e gatan

Som ni ser har jag lyckats hålla mig bort från
datorn ganska bra under sommaren. Semestern har förflutit utan några större
skandaler. Jag är fortfarande kvar i Stockholm och här är det närmast tropisk
värme nu. Var tidigare i juli en sväng till Kroatien som var ett fantastikt
land. Återkommer till den resan här på bloggen inom kort.

Jag var häromdagen på Kulturhuset och såg
fotografen Gunnar Smolianskys utställning ”En bild i taget” (bilden ovan). Det är bilder han
tagit de senaste 50 åren och utställningen är fantastiskt bra. Imponeras av
konsekvensen i hans fotograferande och hans förmåga att hålla nyfikenheten vid
liv. Det är hundratals bilder i vilka han förundrat försöker förstå tillvaron.
Ofta på söder och i Saltsjö-Boo. Bilderna är uppfriskande små i en tid då utställningsbilder
tenderar att bli större och större (helst ska hela väggen fyllas med en bild).
Gå dit och se utställningen innan den stänger den 14 september.

Av en ren tillfällighet råkade Smoliansky själv
vara på utställningen samtidigt som jag. Han gick runt där i den annars ganska
tomma lokalen med en vän. Funderade på att hälsa men vad skulle jag säga? ”Jag
gillar dina bilder” känns lite fattigt så jag sa ingenting.

Såg även Lennart Nilssons utställning “Någonstans i Stockholm” som också är sevärd men betydligt mindre. Den fokuserar på hans reportagebilder på 40- och 50-talet. Innan han började
fotografera kroppens inre gjorde han reportage för tidningen Se. Som till
exempel ”Ett dygn på Stureplan”, “Livet på Centralstationen” och ”Våren – vad är
det?” Reportageidéer som ju är geniala i sin
enkelhet. Varför görs det inte sådana nuförtiden?

De serverade laxlasagne i restaurangen på
Kulturhusets tak. Jag gick ner till Sergels Torg och åt en tunnbrödsrulle
istället. Det är mer exotiskt för en New York-bo.

Ser i DN idag att Barack Obama drog 200 000
människor till ett tal han höll i går i Berlin. Imponerande! I USA är 70 000 största publiksiffran
hittils. Det var i Seattle. John McCain drar på sin höjd några hundra. Nu
tänkte jag skriva att det inte nödvändigtvis är en bra sak att européer gillar
dig om du vill bli president i USA. Men just i år tror jag kanske att det kan
vara en tillgång till och med i det så kallade ”Heartland” (dvs allt det där
mellan de amerikanska kusterna). Väldigt många amerikaner som jag träffat är mycket bekymrade
över landets förlorade status i resten av världen.

Pride-festival i Stockholm nu och ser att
Kristdemokraterna är upprörda över att SL-bussarna kör med regnbågsflaggor. Hur
var det nu igen? ”Alla är vi guds barn”. No?

I kväll ses vi återigen på Mosebacke!