Tankar från 39:e gatan

Har under sommaren läst Ulf Lundells nya roman
Vädermannen samt Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

Den sistnämnda är berättelsen om Åsas barndom
i Västerås där hon växte upp med sin ensamstående och alkoholiserade pappa som
jobbade på Metallverken som härdare. Det är dels en skildring av
arbetarklassens uppgång och fall men kanske främst så är det en ömsint
kärleksförklaring till pappan. Jag inbillar mig att den måste ha varit svår att
skriva samtidigt som jag förvånas en aning över hur förlåtande hon är. Den är
vackert skriven med många träffsäkra tidsbilder för oss som växte upp på
70-talet. Den är inte alls så deprimerande som ämnet kan antyda. Läs den!

En ny Lundell-bok är i min värld alltid
intressant. Måste dock erkänna att jag ett tag funderade på att strunta i den
nya (vilket skulle ha varit första gången) eftersom jag inte varit så övertygad
av de senaste romanerna. Impulsköpte den dock när jag såg den i en bokhandel i
Vällingby Centrum.

Han har stramat upp skrivandet lite känns det
som. Man slipper de där monologerna och naturbeskrivningar på tre fyra sidor
som funnits i de senare böckerna. Handlingen känns mer som ursäkt för att
grubbla över livet och kvinnorna (vilket ju iof inte är helt oviktiga frågor).
Som vanligt ligger miljön och personerna nära Lundell i verkliga livet. Hus i
Österlen och enstaka turer till det hatade och älskade Stockholm. Den manliga
huvudpersonen som närmar sig sextio är konstnär och hans sidekicks är en
författare samt en rockstjärna (en variant av treenighet som vi ju bland annat
också såg i hans bok Hjärtats Ljus som kom ut 1983 – f.ö. en mycket bra bok).
Kvinnoporträtten är som vanligt så endimensionella att jag undrar om han inte
gör det på rent djävulskap för att reta upp hans kvinnliga kritiker.

Boken innehåller åtskilliga detaljerade beskrivningar
av matlagning, väderlek samt sex. Han använder ungefär samma sakliga ton för
alla tre ämnen vilket är lite kul. Sexscenerna är nog de mest detaljerade jag
läst om jag räknar bort ”läsarnas egna sexbrev” i tonårens herrtidningar. Men
de är inte speciellt erotiska, mer kyligt beskrivande. Huvudpersonen verkar ha
tröttnat men äter ändå Viagra.

Noterar att Lundell verkar ha börjat läsa
Hjalmar Söderberg som nämns flera gånger i boken (i en intervju för ett par år
sedan sa han att han aldrig läst honom). Lite kul tycker jag då de två böcker
som påverkat mig mest är Lundells Jack och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma
leken som jag båda två läste i tonåren. Så läs dem om du vill ha en snabb psykoanalys av
mig. Dessutom var
Söderbergs debutroman, Förvillelser som kom ut 1895, dåtidens Jack. Den skapade
en mindre skandal med sitt för den tiden ganska fördomsfria sätt att beskriva
huvudpersonens kärleksaffärer samt hans dagdrivarliv som verkade sakna mening
och mål.

Vädermannen är bra och jag rekommenderar den till
alla utom hans allra mest ihärdiga kritiker.