Tankar från 39:e gatan

Det första jag ser efter att kommit tillbaka
till New York från semestern i Sverige är att de har slagit igen 1-timmeslabbet i kvarteret där jag bor. Ett tidens tecken. Skivaffärer
och fotolabb är väl antagligen digitalålderns mest tydliga offer (och detta
trots att butiken i mitt kvarter försökte poppa till namnet genom att lägga
till Digital).

 …fine with me, jag påbörjade en bojkott mot
nämnda fotobutik redan för tio år sedan.

Jag hade följt den svenska artisten Robyn
under en dag i New York under dennes USA-lansering. Hon var cool i camouflage
och vit limo. Bilderna skulle vara till Expressen Fredag (det här var på den
tiden de använde bilder på ett verklig bra och spännande sätt).

Jag gick som vanligt till labbet runt hörnan
med rullarna. När jag kom tillbaka en timme senare stod personalen böjda över
en öppnad framkallningsmaskin. Det här ser inte bra ut tänkte jag samtidigt som
ägaren, en kedjerökande ryss i övre medelåldern med väl tilltagen midja och
askgrå hy, kom emot mig. Han förklarade att maskinen gått sönder medan de
framkallade mina rullar. Sedan gick han och hämtade dem och visade glatt att
typ 30 procent av bilderna faktiskt inte blivit förstörda.

Jag blev såklart förbannad men det var inte
mycket att göra så jag tog mina skrynkliga och i vissa fall helt sabbade negativ och gick mot utgången. Då hörde jag ryssen väsa bakom min rygg att jag måste betala för framkallningen. Jag frågade om han skämtade men han sa att
det fanns ju flera bilder som gick att använda. Jag bara skakade på huvudet och
gick såklart därifrån utan att betala.

Jag behöver väl knappast skriva att det var
sista gången jag var i den butiken. Men den låg precis bredvid den
livsmedelsaffär jag brukar handla i så flera gånger i veckan såg jag den askgrå
ryssen och blev påmind om när Robyn fastnade i hans framkallningsmaskin i
slutet av 90-talet.

Nu slipper jag det.