Tankar från 39:e gatan

Denna countrymusikens huvudstad är egentligen
ganska liten och dess nöjeskvarter består bara av ett par kvarter på Broadway.
Men där kan man å andra sidan gå in på åtskilliga ”hål i väggen ställen” och
höra musik av hög kvallitet framförd av band du aldrig hört talats om. Ofta country men inte alltid.

Jag går in på en bar.

Ser ett bra band med fyra unga killar spela
inför en ganska tom lokal där de förmedlar tidlös hjärta och smärta till de få
som är där. Den kedjerökande killen som spelar ståbas ser grymt cool ut i sin
”rockabilly-punk look”. Han berättar stolt för mig han har spelat med Hank the
third. ”Hank who?” säger jag och tappar antagligen all cred. Hank Williams
barnbarn säger han och tänder en ny cigg. Sångaren i bandet ser ut som en
blandning av Jack Black och en ung John Belushi fast han är inte
fullt så tjock ännu. Han dricker Miller Lite och shots av Jägermeister mellan
låtarna.

Jag går vidare.

Ute på gatan ragglar en möhippa bredvid en
betydligt nyktrare grupp från flottan i välstrykta vita uniformer. En
uteliggare lyckas tigga till sig ett par dollar från en av dem under en rosa
neonskyllt som gör reklam för en BBQ-restaurang.

Natten är varm.

Det finns flera ställen som är fulla med folk
men av någon anledning dras jag till ytterligare en bar som är nästan tom. Några få
äldre par sitter utspridda i lokalen.       T-shirts och shorts. Ett klassiskt
countryband står på scenen men de tar paus en minut efter att jag beställt min
öl så recension uteblir. På väggen hänger en skyllt där det står ”Beer is the
only reason I get up every afternoon”. Den är lite kul tycker jag.

Jag går tillbaka till hotellet.

Tidigare på dagen stötte vi på en spåman i
samma kvarter som frågade om jag ville betala 25 dollar för att få veta min
framtid. Jag tycker den är värd mer än så och avböjde men stannade kvar och
hörde honom berätta för en norsk tjej att hon skulle gifta sig inom tio månader
samt att de skulle få två döttrar. En halvtimme senare ser jag samme man putsa
skorna åt en medelålders turist. Antar att det är det som kallas för flexibel
affärsplan.

Vi äter lunch.

Dagen efter har vi ett par timmar att slå
ihjäl och hamnar på Country Music Hall of Fame. Där stod gitarrerna på rad. Det fick mig att
minnas ett besök till Hockey Hall of Fame i Toronto för ett tiotal år sedan.
Där fick man se ett par hundra hockeytröjor som burits av diverse kända
spelare.  Men vad annat kan de visa?
Okej, det var en del hockeyklubbor också. Antar att man får skylla sig själv.

Så jag skyller mig själv.

Men kanske är jag lite orättvis, en del av museet i Nashville är intressant. Speciellt den
avdelning som är ägnat åt countrymusiklegenden Hank Williams. Han dog 1953 bara
29 år gammal i baksätet av en Cadillac på väg till en konsert. Antagligen på
grund ett längre alkoholmissbruk. På Hank Williams-avdelningen är det heller
inte bara gitarrer utan man får bland annat se familjens första svart/vita TV
och hans röda sidenpyjamas.

Jag dagdrömmer mig till fyrtiotalet.

Man får också veta en hel del om hans son,
Hank Williams Jr som har en framgångsrik karriär inom countrymusiken. Fast han
har en skäggig åttiotalslook som jag inte gillar. Däremot ser jag att hans son, alltså Hank Williams barnbarn, Hank lll verkar coolare. Det är alltså den
Hank som bassisten nämnt kvällen innan. Hank the third har tydligen spelat i
många olika punkband och spelar nu i bandet Assjack som beskrivs som en
blandning av Country, punk och heavy metal. Låter som en intressant mix.

Vi åker till flyplatsen.

——-

Bildtext: På Country Music Hall of Fame i Nashville kan man bland mycket annat se en av Hank Williams scenkostymer samt en av
hans gitarrer. På den lilla TV-monitorn till höger i bilden syns hans barnbarn Hank lll.