Tankar från 39:e gatan

De här raderna jag skrev innan jag begav mig
in i Pepsi Arena för kvällspasset med de tunga talarna:

Det har kanske varit lite mycket gnällande
från min sida. Allt det praktiska strulet gör ju att man nästan glömmer bort
vilken historisk vecka det här är. När Barack Obama på torsdag kväll inför 70
000 åskådare accepterar sitt partis nominering så skrivs onekligen ett nytt
kapitel i de Förenta Staternas historia.

—–

Sedan gick jag till arenan där de som hade
hand om ackrediteringarna för oss fotografer var schyssta och gav oss floor
pass för hela kvällen så att vi inte skulle riskera att bli utestängda som kvällen
innan. Bill Clinton höll ett mycket bra tal som inte lämnade något utrymme för
tvekan om att han verkligen kommer att stödja Obama.

Kvällens sista talare var
vicepresidentkandidaten Joe Biden. Hans tal var helt okej om än inte klassiskt.
Svårt att matcha Clinton. Men han gick ganska hårt åt John McCain vilket ju är
hans uppgift. Efter talet kom helt överraskande (även för Biden verkade det)
Barack Obama upp på scenen och hallen exploderade i jubel.

Efteråt började jag prata med Sheryl som syns
på bilden ovan. Hon hade tårar i ögonen och var mycket rörd när hon sa: ”This
shows who I am,  a human being. I
don’t even know if America understands how far we have come. That we finally
can be the America we always says we are.” Hon fortsatte med så mycket stolthet
i rösten att den är svår att beskriva: ”My mother was right, I can be anything
I want to be. I can be the president of the United States of America.”

Jag fick också tårar i ögon när jag lyssnade
på henne och när jag sedan gick mot presstältet så insåg jag att det är omöjligt för
oss andra att fullt ut förstå vilken stor sak Barack Obamas nominering är. Jag
är tacksam att få följa det på nära håll och jag lovar att försöka undvika
gnällande över små detaljer som är ganska oviktiga när man tänker på den stora
bilden.