Tankar från 39:e gatan

Jag har en del favoritrestauranger i mina
kvarter. En av de absoluta favoriterna var en italiensk restaurang med en
atmosfär av gamla New York. I onsdags eftermiddag gick jag förbi där och såg
till min förvåning att fönstrena var täckta med papp. Renovering tänkte jag men
såg ingen skylt som sa det och anade genast oråd. Väl hemma så ringde jag dit
för att höra om de gav något besked på telefonsvararen. Ägaren J svarade dock
och han berättade att han hade sålt restaurangen och hade de hade stängt för
gott på fredagen. Affären hade blivit klar på torsdagen och vid stängningsdags
på fredagen informerades personalen om att det var sista kvällen. Hårda bud i
New Yorks arbetsliv minst sagt. J som drivit restaurangen i 34 år var själv så upprörd
att hans fru var den som fick ge det tunga beskedet. En av stamgästerna var
kvar vid bardisken och han föll i gråt. Nu skulle det tydligen bli en
indisk restaurang.

Jag hade vissa tankar på att gå dit den
fredagen men det blev inte så. Och tur var väl det. Vi brukade alltid vara kvar
sist och hade antagligen varit där när yxan föll. Nu blev sista besöket en
vecka tidigare istället.

Jag var i chock efter att jag lagt på luren. Inga
fler kvällar på min favoritrestaurang var en realitet som skulle ta ett tag att förstå.
Personalen, stammisarna, samtalen och den goda maten. Vad skulle hända med allt det nu? Alla kvällar där flöt ihop
till en film i mitt inre.

Vi klev ner de två trappstegen till entrén och
gick in genom glasdörren. Kindpussar och kramar med ägaren J som var från
Kroatien. Bardisken låg längs med den vänstra väggen. Till höger var garderoben
och trappan upp till den eleganta matsalen. Bortom baren stod en flygel och
bortom den en sju åtta bord för de som ville äta i en mer avslappnad miljö. K
från Slovakien var bartender. Hon hade jobbat tio år där och hade alltid total
koll. Det verkade vara hon som egentligen styrde stället utan att de andra
riktigt förstod det.

Jag beställde en Margarita on the rocks och sa
hej till B, en av stamgästerna. Han var 83 år ung och en kopia av Sammy Davis
Jr. Han var alltid oklanderligt klädd i kostym och slips och var där varje
fredag från tidig kväll till stängningsdags. Drack vitt vin hela kvällen utom
sista drinken som alltid var en grappa med chokladsmak som han sedan ångrade
dagen efter. D som stod bredvid var i ungefär samma ålder men från Tyskland.
Han hade varit chef på ett flygbolag och flyttade till New York på femtiotalet.
D spenderade nu sina gyllene år med att charmera varenda kvinna som kom i hans
väg. Inte minst vid denna bardisk där han var flera kvällar i veckan. Det
fanns också en kvinnlig stammis som var så lik Liza Minnelli att jag ibland
undrade om det inte var hon på riktigt.

Bakom flygeln satt R och spelade gamla Evergreens.
Han var från Chile och hade tidigare ägt en nattklubb på Saint Thomas i Karibien
och innan det spelade han i många år på fartyget M/S Gripsholm på Svenska
Amerikalinjen. En tid då kryssningar var glamorösa och som han gärna berättade
om.

Längst bort i baren satt en man i
femtioårsåldern som jag inte kände igen. Blank kostym, bakåtkammat hår.
Guldklocka och klackring. Med tung New York-dialekt sa han saker som ”ge mig
ett glas av det dyraste vinet ni har” samtidigt som han pratade i mobilen med sin
älskarinna. Han spelade maffiarollen nästan lite för bra. I baren stod också en TV-reporter från Fox och
skröt om sina bravader för två tjejer i likadana korta kjolar. De jobbade i
baren på trendiga Hotel W som låg i samma kvarter och tog som vanligt sin
middagsrast på J’s restaurant där de då drog ner den annars ganska höga
medelåldern.

Middag vid ett av borden vid baren.
Valmöjligheterna på menyn var många och de kunde dessutom laga till i princip
vad man ville om de hade råvarorna och de hade de oftast. Jag tog i all
enkelhet en Ceasar sallad och en Linguini pesto. M tog en tomat och mozzarella
sallad följt av en hel grillad Branzini. Ett glas vitt följt av ett par röda
glas kompletterade den goda maten.

Sedan tillbaka till baren där N som vanligt
gav oss shots av Limoncello gratis. N var också från Kroatien och hans jobb
verkade mest vara att prata med gästerna och gör dem glada vilket han oftast
lyckades bra med. Det påstods att han tidigare i livet varit dansare i
Chippendales vilket mycket väl kunde vara sant.

Sammy Davis Jr. och vi lämnade baren som sista
gäster strax före midnatt efter några glas för många av citronlikören. Ute på
gatan lastade renhållningsarbetare in fulla sopsäckar i den mullrande sopbilen.
Sammy vinkade adjö och hoppade in i en taxi och vi promenerade hem längs med
Lexington Avenue.

Filmen tog slut i mitt huvud och jag var
tillbaka i den bittra verkligheten. Jag kände mig deprimerad. Hur skulle jag
tackla det här?

Jag gick ner till  Dock’s på Tredje Avenyn där jag drack en Dry Martini och åt ostron.

Sedan kändes världen lite bättre igen.