Tankar från 39:e gatan

I dag var jag i Richmond, Virginia och
fotograferade ett valmöte med Barack Obama.

Jag har de senaste året sett Obama tala
närmare tjugo gånger skulle jag gissa. Vissa tal har varit magiska. Som till
exempel efter segern i Iowa i början av januari. Men även efter förlusten i New
Hampshire en vecka senare. Ett tal som kanske var hans bästa. Vid andra tal har
han inte riktigt tänt till och han har verkat närmast frånvarande. Vilket
antagligen är både mänskligt och oundvikligt under en så lång valrörelse.

Men i dag i Richmond Coliseum var Obama i mina
ögon i högsta grad närvarande. Han var fokuserad och levererade varenda ord med
perfekt timing. Publikens jubel var bland de högsta jag hört. Barack Obamas
blick liknade den hos en elitidrottsman som vet att nu gäller det. Det är
sudden death i NHL-finalen. Det är VM-final i fotboll. Det är det där
ögonblicket du har tränat för i alla år och du vet att du är så väl förberedd
du kan vara. Det är nu eller aldrig och du kommer inte att förlora.

Det var vad jag såg i Obamas ögon tretton
dagar före presidentvalet.

Och att han nu i opinionsmätningarna leder med
tio procentenheter i just Virginia, en stat som inte röstat för en demokratisk
president på 44 år, kan knappast ha minskat hans självförtroende.

Det var antagligen ingen slump att jag under
dagens tal stötte på den norska journalist från konkurrenten som jag slagit vad
med om vem som kommer att vinna valet. I potten ligger en flaska whisky och
just nu verkar det inte som att det är jag som kommer att få avnjuta den.