Tankar från 39:e gatan

Systrarna Lauren and Erin Slone sitter kvar på
gräset i Grant Park efter att Obama hållt sitt segertal. De kan inte sluta att
gråta. Deras mor- och farföräldrar flyttade från den amerikanska södern till
Chicago. Det var först då de fick lov att rösta. De har en mormors mor som är
94 år. ”Vi trodde aldrig vi skulle
få se en svart president under hennes livstid" säger Lauren.

Det är svårt att i ord beskriva vad jag
upplevde i Chicago på valdagen. Men känner att jag måste göra ett försök.

Redan tidigt på morgonen när jag var vid den
vallokal där Barack Obama röstade kändes det i luften. Människor svävade
liksom på moln. Empowered är ett ord som jag kommer att tänka på (och inte
hittar någon bra översättning till) när jag ser alla leenden i den långa kön
till vallokalen. Det fanns inte en chans i världen att de skulle förlora det
här valet.

På eftermiddagen vid kön till Grant Park var
människor så upprymda och glada att jag kände att världen redan hade blivit
bättre. ”Det känns som kombination av födelsedag och julafton” sa en
medelålders vit kvinna.

Sedan inne på pressområdet i parken där Obama
skulle hålla sitt tal (och en dag som denna ska jag inte ens gå in på hur
löjligt dåliga förhållanden vi som inte betalt 1000 dollar för en plats på
pressläktaren eller i presstältet hade) var stämningen elektrisk. Allt gick sedan mycket fortare än jag hade trott. Vid halv elva hörde med ena örat från
storbildskärmen att CNN sa att Obama hade vunnit Virginia och sekunderna senare
så sa det att de ”projected” att Barack Obama hade vunnit presidentvalet.

Från de 70 000 som fanns i publiken inne på
området (många fler var utanför) steg ett vrål som kom lika överraskande snabbt
som det var högt. Främlingar kramades. Tårar rann. Människor i alla åldrar färger
och former stod på en gräsmatta i central Chicago, alldeles intill Lake Michigan,
och visste att de var med om något historiskt. Något fantastiskt. 143 år efter
att slaveri avskaffades i USA hade de valt en svart president.

”It’s going to be change for all of us. Not
just for the black. I belive it” sa en svart kvinna till mig efter Obamas tal.

När det gäller utrikespolitik menar jag att
vad de amerikanska väljarna gjorde var att genom sina röster be världen om
ursäkt. De sa ”We are better than the last eight years. This is what we are
about. This is the American Dream”.

Nu är ju såklart Obama inte mer än en människa
och han har många svåra uppgifter framför sig. Men jag tror inte man ska
underskatta hans förmåga att inspirera och betydelsen av det. Jag får tårar i
ögonen när jag ser hur människor runt om i världen firar Obamas seger. Det har
varit åtta långa år. Man vet att något har förändrats när Irans president
skickar ett brev och gratulerar till segern och när Bushs utrikesminister Condoleezza Rice får tårar i ögonen när hon
gratulerar Obama till segern är det ingen tvekan om att vi nu lever i en ny värld.

Luften gick som väntat ur mig efter valnatten. Därav något få blogginlägg de senaste dagarna. Det har varit som ett maratonlopp. Jag började ju valbevakningen redan sommaren
2007. Då var Hillary och Guiliani de man trodde skulle vinna primärvalen. Men
folket ville annat och vad som följde efter det var en av de mest fascinerande
primärvalskamperna i amerikansk historia.

Den började i ett iskallt Iowa i början av
januari där jag såg Obama hålla ett mycket inspirerande segertal i Hy Vee Hall
i Des Moines. Han började talet med orden: ”You know, they said this day would
never come…”. Exakt fem månader senare, den 3 juni, efter att de sista två
primärvalen varit, såg jag Obama tala i St. Paul. Där avslutade han talet med
orden ”This was the moment, this was the time when we came together to remake
this great nation so that it may always reflect our best selfs and our highest
ideals”.

Mellan de två talen reste jag och reporter Kim
kors och tvärs i landet för att bevaka de olika primärvalen. Följande stater
besökte vi (i kronologisk ordning): New Hampshire, Michigan, Nevada, South
Carolina, Florida, Kalifornien, Illinois, Louisiana, Virginia, Texas,
Pennsylvania, Indiana, Kentucky, Puerto Rico och South Dakota.

Efter sommaren kom ju sedan demokraternas
convention i Denver, Colorado följt av republikanernas i St Paul, Minnesota.
Fast därifrån blev jag och reporter Anders ganska snart skickad ner till
orkanen Gustav som var på väg mot Texas och Louisiana. Och efter ett blött och
blåsigt dygn då vår föda bestod av energy bars så blev skickade till Alaska
istället för tillbaka till Minnesota. Där skulle vi gräva lite i John McCains
vice president-kandidat Sarah Palins bakgrund. Och senaste månaden har vi som ni
säket minns spenderat tid i Pennsylvania, Florida och Ohio. Alla så kallade
swing states, stater som Obama sedan vann.

Det har varit en intressant resa som jag är
mycket tacksam för att fått vara med på. Detta är en av de absolut största
nyheterna jag har bevakat under mina elva år här i USA.

Obama är ju enormt populär i Europa. Inte
minst i Sverige. Kanske kan det inspirera till lite självrannsakan. För om vi
ska vara ärliga så är det knappast troligt att Barack Hussein Obama hade kunnat
bli statsminister i Sverige. Konstiga namn och invandrarbakgrund är inte direkt
karriärfrämjande tillgångar konungariket Sverige.

Det kan vara värt att komma ihåg.

/ T

PS. Har varit lite dålig på att kommentera
kommentarerna här på bloggen senaste tiden. Har ju haft en del att stå i.
Tackar dock för dem och kommer nog svar på dem inom kort.

PS 2. Bilden nedan till vänster visar Obama som sitter i bilen och vinkar aldeles efter att han röstat i en skola i Hyde Park, Chicago. Det är en faksimil på hur det såg ut i VG. Den andra bilden är tagen utanför Grant Park på valdagen och de två sista är tagna i parken efter att Obamas seger var klar.