semestern på Saint Martin. Betydligt svalare här än där, om än inte svinkallt.
Hade ju inga kameror med mig på resan eftersom
jag ville vara ledig men det ville sig inte bättre än att jag blev smått besatt
av kameran i min iPhone (alla bilder i detta inlägg är tagna med den). Apple har ju fått kritik för att kameran är dålig och
jag kan inte annat än att hålla med. Men det var just det som fick mig att
börja gilla att ta bilder med den. I en tid då bildkvalitén blir bättre och
bättre och minsta lilla mobilkamera snart kan ta ”Hasselbladsbilder” så får
jag en uppfriskande nostalgikick
av de gryniga och oskarpa iPhone-bilderna. De får mig att minnas barndomens
kort tagna med familjens Instamatic-kamera.
Kan i övrigt rapportera att turistindustrin i
Karibien nog kommer att drabbas ganska hårt av den ekonomiska krisen i USA. Det
var många avbokningar på hotellen till jul som ju vanligen är den populäraste
tiden att flyga ner till värmen för amerikaner på östkusten.
Såg franska Obama-affischer på byggnader i
staden Marigot men orkade inte stanna bilen för att ta bilder av dem (detta var
innan jag blev besatt av kameramobilen), någonstans måste jag ju dra gränsen
för valbevakningen och den borde ju rimligen vara dragen i Grant Park den 4 november.
I dag i säkerhetskontrollen på flygplatsen i Saint
Martin beslagtog de den gåslever jag hade i handbaggaget (och jag inser att
denna enda mening raderar den sista gnuttan punk-cred jag kan tänkas inneha sedan
mina ungdoms radikala dagar) med motiveringen att det kunde vara bombmaterial i
glasburkarna. Själv misstänker jag att säkerhetspersonalen fick en väldigt bra
lunch.
Jag dränkte sedan sorgen över den uteblivna
livskvalitén med Bloody Marys i American Airlines förstaklasskabin (för att nu inte
verka som en total sell out måste jag här påpeka att det handlade om en
uppgradering med poäng). I iPodens hörlurar lyssnade jag på väl utvalda
Lundellska mästerverk som till exempel ”Hon måste vara en kristen
kommunist”, ”Senare år” och
”Mustayaluca”. Sen sistnämda låten kan inte ses som något annat en ett blytungt
angrepp på min egen (media) generation. Men bra är den och den fick mig att
glömma gåslevern samtidigt den stålfärgade flygmaskin vi satt i skakade till
när vi surfade på de blågrå sockervaddsmolnen. I väst brann himlen orange när
vi dök ner mot JFK-flygplatsen.
Jag är alltså hemma och bloggen är härmed
öppen igen.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to malin Cancel reply