Tankar från 39:e gatan

Här kommer några snabbrecensioner av böckerna
jag läste på semestern i förra veckan. Inkluderar ett citat som jag
antigen gillar och/eller säger något om boken.

—

Bodil Malmsten – Mitt första liv

En vacker och ibland sorglig bok om Bodils
uppväxt i Norrland där mormor var i centrum med matlagning och sånger från längesedan. Tonårstiden sen hos en fosterfamilj på Ångermannagatan i
Vällingby var allt annan än lycklig. Bara på biblioteket i Trappan trivdes hon.
Bodil har så vackert språk att hon nog kan skriva om vad som helst, eller
ingenting, och det skulle ändå bli läsvärt.

”Den gudarna älskar dör inte. Inte alls.”

 –

Stieg Larsson – Flickan som lekte med elden

Okej, jag vet att jag antagligen är den sista
personen i Sverige som bara har kommit till den andra boken i
Millennium-triologin. Men så är det. Man kan ju inte säga annat än att det är
underhållande och actionfylld läsning. Men jag tycker det är lite överdrivet
att påstå att Stieg Larsson är ”2000-talets främste svenske författare av
kriminalromaner” som en av recensenterna som är citerade på bokomslaget gör.
Jag tycker till exempel att Leif G.W. Persson är mycket bättre. Nu är ju
Larsson död så det kanske inte är helt politiskt korrekt att kritisera honom
men, men, nu gör jag det ändå. En sak i boken som jag inte tycker fungerar är
att skriva in en verklig person i handlingen. Boxaren Paolo Roberto spelar en
ganska stor roll sista delen av boken. Visst kan det vara ett raffinerat grepp
att låta någon känd person skymta till i handlingens periferi men när en
existerande person tillskrivs tankar och känslor som man ju vet att han inte
har haft så minskar det i mina ögon trovärdigheten för den fiktiva handlingen.
Men det kanske bara är jag?

”Hon fingrade på hålet i kraniet och insåg med
plötslig förfäran att hon rörde vid sin egen hjärna. (—) Vad hon inte kunde
begripa var att hon överhuvudtaget stod på benen.”

—

Orhan Pamuk - The Black Book

Galip är en advokat som bor i Istanbul. En dag
hittar han ett kort avskedsbrev hemma i lägenheten. Hans fru har lämnat honom
och han ger sig ut på Istanbuls gåtfulla gator för att leta efter henne. Även
hans kusin, en 20 år äldre tidningskrönikör, försvinner ungefär samtidigt. Sökandet blir till slut mer
ett sökande efter hans eget jag och meningen med allt. Orhan Pamuk vann
Nobel-priset 2006 och hans språk är poetsikt och har ofta dubbla meningar.
Miljön är ett Istanbul fullt av tecken och historiska referenser till både
Byzantine-tiden och efterföljande Ottoman Imperiet. Turkiet , i Pamuks version
i alla fall, verkar vara ett land som lever nära sin historia och har ett
längre perspektiv bakåt än många andra länder. Det får jag i alla fall för mig
när jag läser rader som:  ”One spring evening
in the not-too-distant past – three hundred years ago at the very most…”
Boken är mycket bra och vackert skriven om än inte alltid lättläst.

 ”…and the dreamers whose gravestones are long
vanished, whose dreams have yet to come true…”

—

Joseph O’Neill - Netherland 

Netherland är den enda av de fyra böckerna som
kom ut i år. Den handlar om Hans, en holländare som flyttat från London till
New York. Efter terrorattackerna i september 2001 lämnar hans engelska fru
honom och flyttar tillbaka till London med deras unga son. För att inte tappa fotfästet
helt så tar han då upp sin gamla ungdomshobby cricket. Detta leder honom till
en miljö långt ifrån New Yorks finansvärld där han jobbar. Ute i en park på
Staten Island där cricket spelas på helgerna är han den enda vita deltagaren.
De andra är invandrare från länder som Indien, Jamaica, St Kitts, Sri Lanka och
Pakistan. Hans blir vän med Chuck från Trinidad som är hans motsats. En
entreprenör med galna idéer och en ”can do” attityd. Han är en man som inte
spenderar onödigt tid att älta gårdagen eller fundera på frågor som ”how does
that make you feel?”

Boken är ett stilsäkert porträtt av New Yorks,
ibland osynliga, minoriteter samt USA i början av det nya seklet. Men liksom
The Black Book så handlar den till sist mest om huvudpersonens sökande efter
sin egen identitet i en värld som ibland verkar sakna mening och mål.

”…and that I see no good reason why his best
self-manifestations should not be the basis of one’s final judgement. We all
disappoint, eventually.”