De som livet har gått förbi. De som bidar sin
tid och som stryker längs med husväggarna i en stad de inte känner igen sig i
längre. I en tid som verkar dem främmande.
Det blev inte som han tänkt sig. Någonstans
försvann fokus. Planen glömdes bort i vardagens bestyr. Framtiden är redan här
och den har ingenting till övers för gårdagen. En efter en försvinner de trygga
hållpunkterna. Familjeägda restauranger och små affärer ersätts skoningslöst av
den gröna kaffekedjan med fem dollars koppar eller strömlinjeformade barer där
priset för en öl närmar sig tio dollar. Det gamla dör bort. In med det nya!
Men följ mig in på den här gatan där tiden
stått stilla och de osynliga bor. Där rösterna från förr fortfarande kan höras
mellan prewar-byggnaderna. På de gamla irländska pubbarna med sågspån på golvet
är drinkarna styva och skratten höga. Männen bär hatt och kvinnorna bär på
svaret. Det är ett kvarter som inte syns på turistkartorna men där alla är
välkomna.
Ibland händer det att någon av dem förvirrar
sig bort från den gatan till den moderna världen. Där allt är så främmande. Jag
ser dem ibland. I kostym och överrock med portfölj i stadigt grepp i högerhanden.
Kläderna korrekta men täckta av årtiondens smuts och portföljen är kantstött.
Han har varit på väg till det där affärsmötet så länge nu. Han är utmattad och
ingenting verkar stämma. Husen ser annorlunda ut och adresserna stämmer inte.
Blicken är förvirrad. ”Hur hamnade jag här?” tycks han tänka. Jag vill ta hans
hand och leda honom tillbaka till sågspånsbaren men så är han helt plötsligt
borta.
Kanske hittade han tillbaka själv. Kanske
hittade han äntligen det där mötet till slut.
New York är grått och melankoliskt just nu.
Morgonens snöfall har övergått i regn och jag fyller år idag.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply