Cramps

…var allt det stod i e-mailet från Anders i
Brooklyn.

Solen skiner över Manhattan men världen känns
en aning tristare idag. Rockbandet The Cramps (min och reporter Anders gemensamma nämnare inom populärkulturen) sångare Lux Interior är död. Han
dog igår, 62 år gammal, av ”
pre-existing heart condition” (låter det bekant? Se Strummer+The Clash – en annan hjälte som dog
alltför ung).

Jag tror första gången Lux kom in i mitt
medvetande var via SVT:s rockprogram Casablanca. (det här var på den tiden unga
TV-tittare i Sverige fick nöja sig med två timmar musik i veckan). Där, mitt
ibland pastellfärger och syntar, dök plötsligt Lux upp med en vansinnig
live-version av ”Tear it up”. Han
hade bar överkropp, tajta läderbyxor med en sjukt låg midja, och mikrofonen
halvägs nere i halsen. Rösten gjorde saker jag aldrig hade hört förut och
ögonen vittnade om en man på gränsen till vansinne. Det var Elvis,
serietidningen Chock, punk, rock-a-billy, veckans
utvik (kvinnliga gitarristen Posion Ivy – WOW!), 60-tals surfmusik och
amerikansk skräpkultur mixat ihop till något helt unikt.

Jag var såld!

Efter det köpte jag allt jag kunde komma över
(och hade råd med) från deras skivproduktion. Deras låt- och albumtitlar var
lika coolt vansinniga som musiken: Can your pussy do the dog?,  Smell of female, Songs the lord thaught us, A date with Elvis, Don’t eat stuff of the sidewalk, What’s
inside a girl?, för att bara nämna några.

När jag i min ungdom bildade bandet Mentala
Gitarrer var det självklart att vi skulle spela en Cramps-cover. Jag valde
Human Fly: ”Well I’m a human fly, I’m asking if you are, I say bzzz bzzz bzzz,
and it’s just beacuse, I’m a human fly, and I don’t know why”.

Okej, det blir inget Nobelpris för de raderna
kanske, men det var väl det som var hela idén.

Jag såg dem på Göta Lejon i april 1986 och Lux
var precis som i den där videon jag såg några år tidigare. Jag minns att han
bland annat klättrade upp högst upp på ”högtalarberget” och satt där och
halsade rödvin ur en flaska större delen av en låt.

Efter konserten skulle det vara presskonferens
på ett hotell nere i city. Jag gjorde en del små gratisartiklar för ett
fanzine vid den här tiden och hade lyckats nästla mig in på hotellrummet där
Cramps höll sin presskonferens. Dagens Nyheters artikel (som jag råkar ha här,
antagligen från när jag höll på med mitt 80-tals projekt) om detta börjar,
något bittert kan tyckas, så här: ”Någon gång efter ett på natten dyker dom upp
på ett dystert hotellrum avsett för handelsresande. Vi har suttit där och
väntat drygt en timme, mest unga redaktörer från stenciltidningar och andra
smärre publikationer”.

Varav jag var en alltså. Jag minns att jag
till slut tog mod till mig att ställa en fråga till Lux: ”Do you think you are the last rock’n’roll
band in the world?”. Minns inte vad han svarade och frågan kan kanske verka
naiv. Men glöm inte att det var 1986. Syntarnas gyllene period.

Bilden ovan (scanrad från kontaktkartan) är
från den presskonferensen. Lux syns i bildrutan till höger tillsammans med sin
fru, gitarristen Posion Ivy. I bildrutan till vänster syns de övriga två
medlemmarna i bandet vid den här tidpunkten, Nick Knox och Fur.

Jag såg dem i New York någon gång kring
sekelskiftet och de var lika bra som någonsin. Samma energi och samma fantastiska galenskap.

R.I.P. Lux (and say hi to Elvis). It’s gonna be hell of a party down there now!

/ T

PS. Anders träffade för övrigt Lux och de andra i bandet i Oslo dagen innan spelningen i Stockholm (långt innan vi kände varandra). Han bloggar om det idag. Läs här.

Posted in

8 responses to “Lux är död”

  1. Kristina Avatar
    Kristina

    Inte bara Lux …även “Skalman”. RIP http://www.nytimes.com/2009/02/03/nyregion/03ades.html?_r=2&hp

    Like

  2. Thomas Nilsson Avatar

    Vart är världen på väg?
    Straight to hell antagligen…

    Like

  3. Kristina Avatar
    Kristina

    Träffade min kompis Deb O’Nair igår, gammal punkprinsessa från banden Fuzztones och Das Furlines i East Village, hon är jättenära vän till både Lux och Ivy…hon var jättesorgen för hon har känt dom i 30 år, Iva tar det hela väldigt hårt…tänker på dig och berättade om din story här. Du skulle kanske göra American Punk: 30 years later-fotoboken? I så fall kan du få hjälp av maken och Deb, som fö skall gå in i studion om två veckor…
    Ha det bra, samlar i hop högres pix till ACC, såg du förresten om Lars Lindqvist och World Press? K

    Like

  4. Thomas Nilsson Avatar

    Hej Kristina!
    Det låter intressant.
    Du känner alla 🙂
    Ja, såg Lindqvists pris. Även en annan svensk fick pris, Johan Bävman.
    Kul!

    Like

  5. Taimur Avatar
    Taimur

    Just happened to be Surfin (bird) by your blogg! A trip down memory lane… Minns det som igår – The Human Fly….bzzz bzzz bzzzz. Boström tyckte inte vi var kloka och Solman hängde bara på. Men vi spelade låten! Coolt som 17! The King is dead! long live the King! Ha det bra Thomas, Alltid lika underhållande att titta förbi! Medbrottslingen från Mentala Gitarrer. Vi syns /TJ

    Like

  6. Thomas Nilsson Avatar

    Hej Taimur!
    Kul att se dig här. Yes, Lux var kung.
    Problemet för oss var ju att Boström var den enda som kunde spela i bandet så vi hade ju inte så mycket att sätta emot när han smög in hårdrocksriff i vad som skulle vara ett punk-a-billy band. Skandal! Vi kanske skulle göra ett nytt försök? Fast å andra sidan har jag fortfarande ingen sångröst. Och än värre så sjunger jag falskt. Fast det är kanske punk?
    🙂

    Like

  7. Taimur Avatar
    Taimur

    Är du säker på att du sjöng/sjunger falskt? Spelade någon förutom Boström rätt ackord eller i takt för den delen!? Jag stänger inga dörrar för nya försök – säj bara till, så kör vi!

    Like

  8. Thomas Nilsson Avatar

    Ja inte f-n lät det bra.
    Men kul hade vi 🙂
    Återföreningsturné tillsammans med Solbackens Växthus sommaren 2010?

    Like

Leave a reply to Kristina Cancel reply