Slalom

Jag har aldrig bevakat ett OS. Det fanns en
tid när jag antagligen skulle gett min vänstra lilltå för att få göra det. Nu
kan jag nog klara mig bra utan det. Hör kollegor berätta och läser bloggar om
hur det är att bevaka OS och det verkar mest stressigt och frustrerande.

Besöket tidigare i veckan (är tillbaka i New
York igen) till Salt Lake City fick mig att tänka på vinter-OS som gick där i
februari 2002. Vänner som var där och bevakade spelen ringde och beklagade sig.
Logistiken fungerade inte. Bussarna tog timmar. Motellet vid flygplatsen var
sunkigt. Jobb dygnet runt.

Jag flög istället till Salt Lake City ett par
veckor senare för att bevaka handikapp-OS. Vilket som traditionen bjuder, gick
av stapeln kort efter vanliga OS. Hela den lokala OS-organisationen verkade
fortfarande vara intakt och jobbade nu med Paralympics, som det kallas på
utrikiska. Saken var ju bara den att det var mycket färre utövare, journalister
och åskådare på plats. Det var helt suveränt. Vi bodde på alldeles nybyggda The
Grand American Hotel
mitt i stan. Det var där Samaranch, den svenska kungen och
alla andra höjdare bodde under OS. Ett av de bästa hotellen jag någonsin bott
på. Utanför entrén stod en lång rad av svarta Town Cars med chaufförer till
vårt förfogande. De hade under OS kört runt höjdarna men nu kunde vi använda
dem till vad vi ville. Middag på stan. Shopping. Eller som jag var tvungen att
göra, till en speciell OS-sjukmottagning, som jag antar under vanliga OS var
för idrottsmännen, för att få gratis
penicillin för en öroninflammation jag dragit på mig. Dessutom i stort sett
obegränsad access till idrottsutövarna. Vad mer kan man begära?

Så memo till min chef:

OS i Vancouver 2010? Nja…..

Paralympics i Vancouver 2010? Yes, sign me up!

Läser också på Joel Marklunds fina blogg om
hans bravader under alpin-VM som nu pågår. Bland annat beskriver han hur brant
backen är. Det får mig att minnas när jag i november 2002 bevakade en
världscuptävling i Park City, Utah (konstigt nog den enda gången jag har gjort
det). Jag hyrde sådana där taggiga järn som bergsbestigarna har på sina skor
och begav mig upp i backen för att inta position vid lämplig port. Jag är en
ganska erfaren skidåkare men j-vlar vad brant det var. Jag var livrädd att ta
ett enda felsteg väl medveten om att jag då skulle rulla ner för hela backen.
Några minuter senare var det precis vad som hände. Fast för en annan fotograf.
Han passerade några meter till vänster om mig och strax nedanför mig såg jag en
smärre katastrof utspela sig. En fotograf stod där med sin kameraväska öppen
framför sig och fixade med sin utrustning. Den glidande fotografen träffade
väskan mitt i prick och backen fylldes av rullande objektiv och kamerahus.
Dessutom rev han med sig ett antal slalomportar på vägen. Jag var evigt tacksam
att det inte var jag och resten av tävlingarna höll jag mig till målområdet.

Lite senare i pressrummet gick den fallande
fotografen fram till kollegan vars kameror han spritt ut över backen. Han var
djupt ångerfull och bad tusen gånger om ursäkt. Det hjälpte inte. Till svar
skreks diverse svordomar och ”F-ck you’s”. Lite onödigt tyckte jag men å andra
sidan var det inte minna kameror som råkat ut för den något omilda
behandlingen.

Sensmoral?

Kanske att vintersport njuts bäst hemma i soffan
framför TV:n med en kall öl i handen.

Jag tror han på bilden håller med. Jag menar en föråkare som åker ur, där går väl ändå någon slags gräns.

Posted in

2 responses to “Vintersportminnen”

  1. Larry Avatar
    Larry

    Tycker själv att OS betyder allt mindre. Det var viktigt när man bara hade två kanaler på TV och nu betyder inte ens TV så mycket. Man har bara 24/7 och det finns så mycket annat. När amerikansk TV slutade med direktsänt OS på TV så tröttnade jag tvärt.
    Park City minns jag, inte minst pga hög altitud, minns hur jag flämtade i bilen efter att jag snabbt kört upp dit på motorväg och väntade på nån som shoppade – men så är det högre än Kebnekasie, om jag räknar rätt.
    Om Utah, kanske den vackraste staten i USA, kan man skriva mycket och inte minst om mormonerna och deras släktforskning. Besökte deras bunker i Salt Lake och fann mycket om min familj i Sverige. Kul när religioner ger praktiska resultat även om skälen är svårförståeliga.

    Like

  2. Thomas Nilsson Avatar

    Ja Larry, håller med dig om OS på TV i USA. Känns ganksa värdelöst att se events, i vissa fall, över 20 timmar efter de ägde rum. Då kan man lika bra vara utan det.
    Dessutom bättre shopping i Park Cuty än på Kebnekaise skulle jag tro 🙂
    Yes, Utah är väldigt vackert. Med eller utan mormoner.

    Like

Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply