Tankar från 39:e gatan

I går fick filmen ”Man on wire” en Oscar för
bästa dokumentär. Jag såg den för ett par veckor sedan efter att en vän
rekommenderat den med orden ”jag började gråta utan att veta varför när jag såg
den”. Även jag fick tårar i ögonen. Inte för att den är sorglig men för att den
så vackert beskriver en man som följer sin dröm.

Fransmannen Philippe Petit går på lina, cyklar
enhjuling och jonglerar på Paris gator och torg på det tidiga sjuttiotalet. Han
får se en illustration i en tidning på de ännu inte byggda tvillingtornen på
södra Manhattan som skulle komma att kallas World Trade Center. Från den dagen
har han bara en sak i huvudet. En dag ska han spänna en stålvajer mellan de
nästan 500 meter höga byggnaderna och gå på den.

Filmen handlar om vägen fram till den dagen
men den handlar om så mycket mer. Den handlar om att följa sin dröm, den
handlar om livet och vad en människa kan vara kapabel att göra om man verkligen
vill något tillräckligt mycket. Philippe säger att han inte är en man som går
på lina utan att han är en konstnär, en poet. Jag kan inte annat än att hålla
med.

Se den!

I dag är dock mina tankar hos vännen G som ligger
på ett sjukhus i Frankrike efter en motorcykelolycka. Hang in there, you will
make it!