York i min iPod men själv stirrar jag ut igenom tågfönstret och allt jag ser är
en vinterkväll i Philadelphia. På väg till Washington D.C. sitter jag i den ”tysta
vagnen” där man inte får prata i mobilen. Tåget kallas Acela och är USA:s svar
på X2000. Inte så snabbt egentligen och skakar väldigt mycket gör det.
Åt middag på Penn Station i New York innan.
Ville inte ha så tung mat och beställde en grillad laxfilé. Men så visade det sig
att det ingick en soppa till förrätt och det var en krämig potatissoppa med
bacon. Jag kunde, och borde, skippat den men gjorde inte det och nu sitter jag här
och är jobbigt mätt och mår allmänt dåligt.
Ser att Victoria och Daniel har förlovat sig.
Trots att jag självklart tycker att det är dags att avskaffat något så mossigt
och odemokratiskt som ett kungahus så vill jag ändå önska dem lycka
till. De gånger jag har haft något med henne att göra har hon alltid framstått
som en väldigt jordnära och trevlig person. Daniel har jag inte träffat så
honom kan jag inte uttala mig om men lite kul att han är ”en man av folket”.
Frankie sjunger nu om Chicago och jag minns
när jag fotograferade honom i Malmö i början av nittiotalet. Med whiskyglaset i
handen på scenen. Men vem vet. Kanske var det äppeljuice. Vilket som var han
ändå en hjälte.
I dag köpte jag nya skor. Eller kanske snarare
kängor.
Antar att intresseklubben noterar.
Jag kontrar med att berätta att jag inte
klippt mig på typ tio månader. Min frisörska från Ukraina tror nog jag gått
till någon annan. Vad överraskad hon ska bli när jag kommer in om några år med
en halvmeter hår.
Okej, jag erkänner, inspirationen tryter. Ni
får just nu hålla till godo med sådan här värdelös information. Inte ens
bilden är bra. Bara en sån dag idag antar jag.
Nu sjunger hjälten Tom Petty om Eddie som
flyttar till Hollywood och blir rockstjärna. Minns hans helskägg på förra årets
Super Bowl.
Marylandnattens mörker utanför fönstret är
kompakt.
Funderar på vad Plura gör just nu. Sover får
man anta. Han är antagligen en ännu större hjälte än både Sinatra och Petty.
Där har ni en man som varje dag slåss för kärleken och livet.
Nu rullar tåget in mot Union Station i
Washington D.C. och jag tänker tillbaka på när Obama svors in här för en månad
sedan. Det känns redan så länge sedan. Det är tomt, tyst och mörkt här nu. Kan
han bli den hjälten alla hoppas på? Men att han lyckades bli vald är ändå en
hjältebedrift vad som än händer framöver.
Det var allt jag hade att förmedla denna
tisdagskväll i februari.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a comment