Tankar från 39:e gatan

…som New Orleans kallas. Ett bättre smeknamn
går inte att hitta. För varje besök fördjupas min kärlek till denna amerikanska
utpost.

Är här med Per Georg och jobbar. Han kan sitt
New Orleans och i går gick vi, med en vän till honom som är local, från klubb
till klubb borta vid Frenchmen Street. Där finns trasiga, vackra, galna och
briljanta själar både på de små scenerna och i publiken. Musiken spretar åt
alla möjliga håll men är alltid bra och så ärlig att den skär genom ben och
märg.

På ett ställe spelas det swing jazz, på ett
annat blues. På ett ställe som heter Checkpoint Charlie sitter en man i hatt
med böjd rygg över en gitarr. Han tar en klunk ur en liten flaska Jack Daniels
som han har i innerfickan innan han börjar spela. Sedan ger han oss av sin
smärta och kärlek med en röst som får Tom Waits att verka passa in i en
kyrkokör.

Vidare till stället mittemot där ett
countryband spelar. Inte helt vanligt här men de är väldigt bra. Reportoaren består av gamla låtar från trettio och fyrtiotalet som till exempel Hank Williams.
Sångerskan är extremt gladlynt men under en låt börjar hon helt plötsligt
gråta. Texten om olycklig kärlek verkat ha väckt minnen till liv.

På den klubben får jag återstifta bekantskapen
med en äldre man som jag kallade Mr Cool (med solglasögon på bilden nedan) i ett blogginlägg från förra året. Den här gången sjunger han inte men gör en kort dansinsats innan han vandrar ut på gatan igen. Jag bytte några ord med
honom innan han gick och han sa att han skulle till Stockholm i juli. Så håll utkik!

Jag och Per kom för övrigt gemensamt fram till
att The Spotted Cat (bilden ovan) här i New Orleans är USA:s bästa bar.