Tankar från 39:e gatan

Bolivias president Evo Morales skriver i dag
på New York Times OP-ED-sida att det var ett misstag av Bolivia att 1976 skriva
under en internationell konvention som gjorde bruket av kokablad olagligt.
Morales, som själv var kokaodlare innan han blev president, menar att det är en
så lite mängd kokain att plantan själv inte är att betrakta som narkotika och
att den kan jämställas med kaffe och att till exempel tobak är mycket
farligare. Vidare skriver han att traditionen att tugga kokablad sträcker sig
tillbaka åtminstone till 5 000 år tillbaka och att det bl.a. hjälper mot hunger och
ger energi.

Det fick mig att minnas mina två besök till
Bolivia. I november 2007 var jag och reporter Kim i huvudstaden La Paz som
ligger på 3 660 meters höjd. Det är världens högst belägna huvudstad och jag
kände av höjden ganska rejält. Hade huvudvärk och lätt yrsel under hela min
vistelse där. Kändes som att ständigt vara bakfull. Vi jobbade hårt på att få
en intervju med president Morales och kvällen innan vi skulle åka därifrån fick
vi klartecken. Klockan fem morgonen efter fick vi en intervjutid. Det visade
sig att Morales alltid börjar sina dagar så tidigt. Han sover tydligen bara tre
fyra timmar per natt. Presidenten hade en kraftig förkylning när vi träffade
honom men han svarade tålmodigt på våra frågor (bilden nedan) och verkade på det hela taget
vara en trevlig man.

I juni 2008 besökte jag och Kim Bolivia för
andra gången. Då var vi i staden Cochabamba där tre norska tjejer satt häktade
för kokainsmuggling. En dag tröttnade vi på att sitta utanför fängelset där
ingenting hände och hyrde en taxi som körde oss till ett område en fyra fem
timmar från Cochabamba, där skulle det finnas lagliga kokaplantage (man kan få
dispens för egen konsumtion). Ett bra reportage tänkte vi men vi hade ingenting
inbokat och visste inte hur villiga folk var att prata om detta. Vi såg en tjej
vid vägkanten som vi frågade om hon kände till var det fanns kokaodlingar.
”Visst, vår familj har en”, sa hon och hoppade in i bilen. Hon visade oss
odlingen sedan vidare till en ung kusin som stod och trampade kokablad framför
sin familjs hus. Därefter tog hon oss till kokabladsmarknaden (bilden ovan) där det köptes
och såldes stora säckar med kokablad. Vårt jobb var i hamn men sedan
insisterade hon på att vi skulle följa med till hennes föräldrar och äta
middag.

Väl där bjöds vi in med öppna armar, trots att
de verkade ganska fattiga, och vi tillbringade ett par timmar med att njuta av
grillat kött, kyckling och fisk på deras bakgård. Vi introducerades också till
den för mig nya blandningen av Coca-Cola och öl. Det var faktiskt ganska gott.

Det är det här jag älskar med mitt jobb. Möten
med människor. Presidenter såväl som fattiga människor på landsbygden. Alla har
sin historia att berätta. Och den där sköna känslan när ett reportage som man
är osäker på om det ska bli något av är i box. Oslagbart.

Det är en stor värld och det finns så mycket
att berätta om. Det vill jag fortsätta med så länge jag kan.