Tankar från 39:e gatan

Ett av de första beslut Barack Obama tog som
president var att militärfängelset på den amerikanska militärbasen Guantanamo
Bay i Kuba ska stängas inom ett år. Det är alltså där USA har hållit de flesta
av de så kallade enemy combatants från krigen i Irak och Afghanistan inlåsta.

Jag har varit där och fotograferat två gånger.
Första gången var i augusti 2002, då hade Camp Delta, som första delen av
fängelset kallades, varit öppet i ungefär ett halvår. Den gången fick vi inte komma
närmare byggnaden än ett par hundra meter och några fångar fick vi absolut inte
se. Man får inte fotografera krigsfångar enligt Genevekonventionen sa vår
ledsagare från den amerikanska militären. Men det är ju så många andra
rättigheter i dessa konventioner som ni förnekar fångarna så varför bara följa
vissa delar av den frågade jag. Fick aldrig något ordentligt svar.

Sanningen var att det hade blivit en sådan
enorm PR-backlash från de första bilderna som kom ut från Camp X-Ray som det
första provisoriska fängelset hette. Detta var i princip bara några gamla
träbaracker med stängsel och taggtråd runt. Ni minns kanske bilderna där
fångarna satt på knä i orangea overaller med ögonbindlar och handbojor bakom
stängslet.

Så nu kom vi alltså inte i närhet av fångarna
vilket även det skulle visa sig vara ett enormt PR-fiasko. Resultatet blev ju
att media i brist på nyare bilder (från ett nybyggt och mer modernt fängelse) i
flera år använde de där bilderna som togs av de första fångarna som kom till
ön. Men vi fick ett okej reportage ändå. Och som bonus fick vi ett scoop
som fick konsekvenser i norskt näringsliv.

VG:s alldeles färska USA-korrespondent Roy
Freddy Andersen (detta var vår andra jobbresa ihop) såg att det stod Kværner på
de bussar som fraktade folk på den ganska stora militärbasen. Han frågade vår
press officer som bekräftade att det norska företaget Kværner hade ett kontrakt
med den amerikanska militären och att de bland annat skötte transporter och
diverse tekniskt underhåll på Guantanamo Bay. Vi frågade om han kunde fixa en
intervju med den lokala platschefen för företaget. Inga problem sa han och
några timmar senare satt vi i Kværners lokala kontor och intervjuade chefen
där. Han berättade glatt om verksamheten och att de hade varit med och byggt de
nya fängelsecellerna.

Vi visste ju såklart att detta inte var helt
politiskt korrekt och efter att artikeln var publicerad i VG så reagerade
Amnesty i Norge. De startade en kampanj för att Kværner, som ägs av den kända industrimannen Kjell Inge Røkke (en av Norges rikaste personer), skulle avveckla sin verksamhet på
Guantanamo Bay eftersom verksamheten där stred mot mänskliga rättigheter. Och
så blev det till slut. Ett kontrakt värt många miljoner som avslutades tackvare
att Roy sett logotypen på en buss. Ett bevis på att journalistik fortfarande kan påverka.

Fem år senare, i maj 2007, var jag tillbaka. Den här gången
med VG:s nästa korrespondent, Kim Riseth. Nu hade amerikanerna förstått att det
var ett misstag att inte låta media fotografera fångarna i de nybyggda
fängelserna. De erkände att det hade varit väldigt frustrerande att se de där
gamla bilderna valsa runt i pressen så många år. Nu fick vi nästan komma in i
cellerna med dem. Okej, inte riktigt så. Men nästan. De fångar som hade sköt
sig bäst fick vara på en rastgård tillsammans med varandra. Dem kunde vi komma
väldigt nära med bara ett stängsel mellan oss. Jag började prata med en fånge
som visade sig vara från Irak. Det bara blev så naturligt eftersom jag tog
bilder av honom och det kändes konstigt att inte säga någonting. Fängelsechefen
blev nervös och sa ganska snabbt att nu måste vi gå vidare eftersom vi
egentligen inte fick prata med fångarna. Men vi hade i alla fall fått några
citat till vår artikel.

Det var inte heller helt fritt att fotografera
vad vi ville. Inga ansikten av fångar eller fångvaktare var tillåtna. Och man
fick till exempel inte ha med två olika vakttorn i samma bild och inte visa var
fängelset låg i förhållande till havet. Varje kväll (ett besök varar tre dagar)
var det en från presskontoret som gick igenom alla bilder jag hade tagit och sa
ibland att jag var tvungen att radera några av dem. Detta kändes inte helt bra
måste jag erkänna. En kul detalj var att han som kollade bilderna informerade
mig om att det var bara en annan fotograf av alla de som han kollat bilder av genom åren som hade tagit lika många exponeringar som jag.

Sedan jag var där senast så hade det nu byggts
ytterliggare ett par nya fängelser (i dessa sitter de som inte samarbetar eller
som anses farligare och de är nästan helt isolerade) och militären visar oss
gärna och skryter om hur bra standarden är. Vi fick bland annat se vilken typ
av mat de får och att de har möjlighet att låna böcker (jordnötsmör och Harry
Potter kan väl kanske anses som tortyr av vissa). Men det är ju inte däri
det största problemet ligger med Guantanamo Bay. Förutom anklagelser om tortyr
så är ju det grundläggande problemet att många av fångarna suttit i många år
utan att vara officiellt anklagade för något eller att ha fått ta upp sin sak i
en rättegång. När vi var där planerades det för militärrättegångar men mig
veterligen har ingen ägt rum ännu. Och nu har de ju skjutits på framtiden av
den nya administrationen. Men det verkar som om de vill lösa detta.

Även jag bär på spår av min vistelse på
Guantanamo Bay. Vi var ute på en båt med Coast Guard som sköter bevakningen av
militärbasen på vattnet. Det var ett par grabbar i 20-års åldern som körde
båten och de ville väl stila lite för oss journalister så det gasade på för
fullt över vågorna. Problemet var att jag, till skillnad från de andra, inte
höll i mig och dessutom stod med ryggen mot färdriktningen eftersom jag tog
bilder. Båten träffade en våg väldigt hårt och flög upp i luften. Vilket jag
också gjorde. Ett par tre meter kändes det som och för ett ögonblick trodde jag
att jag skulle landa i havet. Men jag landade i båten på min högra fot som vred
sig och att jag inte bröt den är inget annat än ett ett under. Däremot måste jag ha
sträckt muskler och senor, eller vad det nu är man sträcker, ganska kraftigt.
Detta var första dagen där så jag haltade omkring på militärbasen resten av
dagarna och jag kan faktiskt känna av det ibland fortfarande. Kanske borde jag
stämma den amerikanska militären? Känns dock inte som det är så stor chans att man går vinnande ur en sådan process.
Och vi skrev säkert på något papper där vi sa ifrån oss alla rättigheter.

Och nu stänger alltså militärfängelset på
Guantanamo Bay snart. Men militärbasen, som funnits där i över hundra år kommer
att finnas kvar. Det är en ganska intressant historia, inte minst med tanke på
det ansträngda politiska läget mellan USA och Kuba. Men den här texten är redan
för lång så det får vi ta en annan gång.