Tankar från 39:e gatan

När jag var på konferensen för VG:s fotografer
häromveckan var Dagens Nyheters fotograf Paul Hansen en av föredragshållarna
ute på den gamla militärinstallationen på den lilla ön Oscarsborg, (varifrån den
norska militären sänkte ett tyskt militärfartyg under invasionen 1940, ett
fartyg som fortfarande ligger kvar på botten) strax utanför Oslo.

Paul var inte där för att berätta om sina
många och prisbelönta reportage från fjärran länder utan om hur man som
fotograf på en dagstidning tacklar alla de så kallade ”lappjobben”. Det vill
säga när man får en lapp (eller kanske oftast flera) i handen med tid och plats
för fotografering samma dag. Verkligheten för många pressfotografer. Till och
med för Paul Hansen som man annars kunde tro flyger från land till land för
långa fotoreportage. Han berättade att största delen av hans tid faktiskt tas
upp av lappjobb men att det kändes lite ovant att visa sådana bilder istället
för mer spektakulära utlandsreportage. Men i slutänden visade det sig att dessa
bilder var minst lika inspirerande i all sin enkelhet. En duktig fotograf kan
helt enkelt ta bra bilder även av halvtråkiga ämnen med ont om tid. Och som
tema för föreläsning för dagstidningsfotografer så är det nog mera relevant än
just utlandsreportagen.

Problemen med lappjobb menade Paul är att det
är ordet som bestämmer. Att fotografens jobb blir att ”visualisera ordets
anslag”. Fotografen kommer helt enkelt in för sent i processen för att kunna ha
något större inflytande på förutsättningarna för hur artikeln ska illustreras.
Dessutom är det oftast väldigt lite tid avsatt för fotograferingen. Paul sa
lite skämtsamt att det ofta ”tar längre tid att parkera bilen än att ta
bilden”. Antagligen inte alltför långt ifrån sanningen. Speciellt i Stockholm. Botemedlet
mot detta konstaterade både Paul och vi fotografer i publiken är ju såklart att
vi fotograferande journalister måste komma in mycket tidigare i
planeringsprocessen.

Han berättade vidare att hans mål är att få
med sig tre bra bilder från den här typen av jobb. En bra dragarbild, ett tight
porträtt och en så kallad ”puff bild”. Paul sa också att det inte alltid
behövde vara en nackdel att ha lite tid på sig utan att det var skönt ibland.
Att man fick jobba mer effektivt och ta snabba beslut om var och hur man
fotograferade personen i fråga. Dessutom betonade han vikten av att man som
fotograf inte slutar att ”se”. Som exempel nämnde Hansen sin dotter som på väg
till dagis brukar peka på flygplanen som kommer in för landning på Bromma
flygplats. Hon pekade på varje nytt flygplan med lika stor entusiasm och den
spontana reaktionen hos pappa blev att ”vi behöver ju inte titta på varje
flygplan, de är ju likadana”. Men sedan började han titta på dem och såg att de
inte alls var likadana. Några hade fler motorer än andra och många hade olika
färg. Något att komma ihåg när man som fotograf kanske känner att ”alla bilder
redan är tagna”.

Och kanske intressantast av allt var när han
berättade om hur många lappjobb kan bli till längre reportage på initiativ av
honom själv. Han ser något som han tycker kan utvecklas och säljer in det som
ett större jobb till cheferna. Ett exempel var Sveriges bästa knarkhund som
jobbar i tullen i Arlanda som det slutade med att Paul följde i flera dagar.
Dessutom använder han sig ibland av den kontaktyta som lappjobben ger till
reportage, eller delar av reportage, flera år senare.

Det var som sagt en mycket
inspirerande föreläsning.

På bilden ovan ser ni Paul Hansen tillsammans
med VG:s fotograf Harald Henden (t.v). Harald är baserad i Oslo men knuten till
utrikesredaktionen och han jobbar för det mesta utanför Norge. Han har vunnit
otaliga priser för sina bilder och blev dessutom 2004 tilldelad Stora
Journalistpriset i Norge för sin bevakning genom åren från olika oroshärdar
runt om i världen.