Solen ska snart gå ner och jag går ut på piren
vid stranden i Santa Monica, alldeles vid Los Angeles. Stämningen är loj på ett
skönt sätt. Dagen är över med alla sina krav. En mild vind. Turister blandas
med locals på ute på den gamla träpiren. Gatuförsäljare. En musiker spelar. Ett
litet tivoli som är stängt. Några fiskrestauranger. Ett par konstnärer. Många
går par om par. Han lägger sin hand lekfullt på hennes stjärt och de skrattar
tillsammans. Lyckliga här och nu. Allt annat oviktigt. Längst ute på piren står
människor med kastspön och drar upp små silverfärgade fiskar som de sedan
lägger i medhavda plastpåsar. Pelikanerna flyger under himlen som nu går i
orange och violett. Nere på stranden badar fortfarande några barn.
Amatörfotograferna vecklar upp sina stativ och
zoomar ikapp med sina nyinköpta zoomobjektiv. Magin måste absolut fångas på
bild. De ska senare upptäcka att det inte går. Jag tänker på alla misslyckanden
en människa måste ta sig igenom. Stora som små. Ett par asiatiska män ser stela
ut i sina kostymer. Solen utkämpar en lönlös men vacker kamp mot bergen och nu
är den borta. Luften blir blågrå. Den luktar tång och förväntan.
Tillbaka uppe på asfalten ser jag återigen
alla de trasiga människor som finns i den här staden. Smutsiga kläder. Tovigt
hår. Allt dom äger i några väskor eller påsar. Någon gång, någonstans hade
också de drömmar. Dom drömmarna är för länge sedan försvunna. Nu handlar allt om att
överleva en dag till.
I baren sen på kvällen. Jag gissar att han är
25. Hon 23. De såg förälskade ut alldeles nyss där vid bardisken men något gick
snett. Ett ord? En blick? Nu iskyla ifrån henne. Dessa små krig. Ständiga
bataljer. Till vad nytta? Minns för en svindlande sekund mitt tjugofemåriga
jag. Trodde att jag var vuxen då. Nu vet jag att man aldrig blir det.
Ute i mörkret rullar vågorna stillsamt in
mot den öde stranden men månen syns inte till när jag går tillbaka till
hotellet.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply