Sabina Nilsson
24 juni 1918 – 13 maj 2009
Mobilen ringer när jag är på väg att hämta
hyrbilen på flygplatsen i Atlanta. Det är pappa. Han berättar att hans mamma,
min farmor, är död.
Mina tankar vandrar bak i tiden och jag minns
ett påsklov uppe i sommarhuset i Bergvik. Jag var nog inte mer än fyra fem år.
En promenad på ett par kilometer till Konsum blev ett äventyr. En bergvägg
täckt av smältande is och vi var på nordpolen. Snårig skog och vi var i
djungeln. En äng med fjolårs gräs och vi var på prärien i vilda västern och var
tvungna att springa för snart skulle indianerna överfalla oss. Din fantasi
smittade av.
Du vävde, stickade och sydde. Du målade tavlor
och tillverkade prydnadsdockor. Du stekte pannkakor och hittade på sagor för
oss. När Stenmark var kung i backen stickade du hans mössa till mig och Johnny
och några år senare när vi var punk ifrågasatt du aldrig att vi ville att du
skulle sy byxor till oss av det där spräckliga gardintyget vi hittade ibland
alla dina tyger. Du hade en konstnärsjäl men som kvinnor från arbetarklassen i
din generation sällan fick chansen att visa upp utanför hemmet och familjen.
Du föddes i Sveg och växte upp i Ytterhogdal
där dina föräldrar var småbrukare. Det var i en annan tid som är svår att
föreställa sig idag ibland mobiltelefoner och datorer. Som ung vuxen flyttade
du till Stockholm och jobbade i olika matbutiker. Bland annat på Slipgatan där
jag skulle komma att bo sextio år senare och handla i samma butikslokal. 1943
gifte du med min farfar Sven. Min farbror Bo föddes 1944 och min pappa Björn
1945. Flyttlasset gick sedan från Stockholm till Söderhamn i början av
femtiotalet. Tre år senare flyttade ni dock tillbaka till huvudstaden. Först
till Årsta och 1960 till radhuset i Farsta där du skulle komma att bo i fyrtio år
och i vars kök jag tog bilden ovan.
Du jobbade många år på NK i Farsta Centrum och
ni ”NK-tjejer” höll ihop långt efter pensionen och att NK i Farsta lades ner.
Jag träffade flera av dem på din 90-årsdag förra sommaren.
De senaste åren bodde du på i ett äldreboende
i Farsta Strand. Pensionärshem som det kallades förr och som man kanske skulle kunna tro var deprimerande. Men du levde upp där. Du såg fram emot danskvällarna och andra aktiviteter.
Du trivdes i gemenskapen och fick många nya vänner. När jag var på besök sa
du alltid stolt till dina vänner att ”det här är mitt barnbarn som bor i New
York”. Det gjorde mig glad att höra.
Du hade ofta små ordspråk och visdomar som du
delade med dig av. Ofta med humor. Ibland brukade du säga: ”Har man tur så dör
man”.
Själv säger jag: "Har man tur så får man en farmor
som du”.
Vila i frid farmor.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Susanne Cancel reply