genomförde världshistoriens första flygning med en människa ombord. 36,5 meter
och 12 sekunder varade den flygningen.
Jag tror inte det serverades jordnötter.
Min första flygning lär ha ägt rum i Varberg i
början av sjuttiotalet. En sightseeingflygning tillsammans med pappa och
morfar. Enligt familjelegenden var flygplanet till stor del byggt av spänd väv
och det var bara rena turen att tre generationer män i familjen inte gick om
intet. Själv minns jag ingenting av detta. Och tur är väl det kanske.
Nästa gång jag flög var det till London med
mamma, klasskompisen Stefan och hans mamma. Vi skulle till London och jag var
tolv år. Det var mycket traumatiskt. Jag led vid denna tid av cellskräck och
undvek till exempel hissar som vore de dödskammare. Jag minns än i dag skräcken när
jag gick ombord planet som jag tyckte kändes väldigt ”instängt”. Inte blev det
bättre av att det var dimma i
London och vi var tvungna att cirkulera någon halvtimme extra innan vi kunde
landa.
Under 80-talets andra hälft när jag var nybakad
fotograf så fotograferade jag ofta trav åt Einar Anderssons Pressbild på
Solvalla. På helgerna var det V-65 som skulle bevakas på olika platser i
landet. Då flög jag ofta. Ibland reguljärt och ibland pyttesmå chartrade plan
som även en del kuskar flög med. Kanske var det när jag såg Stig H Johansson och Tommy Hanné sitta och spela poker utan att lägga märke till
luftgroparna som min flygrädsla försvann.
På nittiotalet flög jag antagligen varken
mer eller mindre än genomsnittssvensken. Någon jobbresa då och då samt en och
annan semester. Då gillade jag att flyga. Tyckte det var avkopplande och kanske
till och med lite glamoröst.
Men efter att jag flyttade till USA har jag
flugit så mycket att det nästan har blivit lika vanligt och odramatiskt som att
ta bussen. Vissa perioder känns det som jag ständigt sitter på ett plan. Jag
har blivit ganska bra på att koppla bort det som är jobbigt med att flyga.
Förseningar, köer, mittsäten osv. Jag läser eller jobbar med bilder i datorn.
Men samtidigt har ju tyvärr mycket av mystiken med att flyga försvunnit.
När jag i onsdags flög fram och tillbaka till
Atlanta för ett jobb hade jag ena kameran med mig i sätet på hemresan (oftast ligger
kamerorna nedpackade i ryggsäcken i ”the overhead bin”). Så dessa bilder tog jag
från stol 41F på Delta flight 1792. Den tog av 18:40 från Hartsfield-Jackson Atlanta
International Airport och landade på LaGuardia flygplatsen i New York
klockan 21:09.
På något sätt där uppe i det blå skymningsljuset så kom flygandets magi tillbaka till mig efter lång frånvaro. Kanske kan bilderna förmedla känsla jag fick där och då.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Peter Westlund Cancel reply