Tankar från 39:e gatan

U2 på Ullevi lördagen den 1 augusti 2009.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva
det igen. Att få lämna sig själv och leva helt och hållet i en rockkonserts
magiska nu. Att stå där och hoppa tillsammans med människor man älskar. Ingen
dåtid finns. Ingen framtid finns. Bara här och nu.

Med en knuten näve i luften sjunger jag med:

“How
long, how long must we sing this song?

How
long, how long?

'Cos
tonight


We
can be as one, 

tonight

Sunday,
bloody Sunday

Sunday,
bloody Sunday”

 

Jag är 17 år igen. Jag kapitulerar. Det var ett tag sen det hände senast.

Och då har jag ändå varit lite halvskeptisk
till U2 genom åren. Visst, på åttiotalet köpte jag skivorna och jag hoppade
antagligen intensivt framför scenen på Johanneshovs Isstadion i januari 1985
när Bono drog upp vår vän Mia på scenen för en dans. Men i min värld var det
The Clash som var mycket bättre och tuffare och när de splittrades så var tankegången
i min förvirrade hjärna att U2 tog den plats på världsscenen som egentligen Joe
Strummer & Co skulle ha haft. Så när vi drog ner till U2-konserten på
Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987 var vi följdriktigt mer koncentrerade
på förbandet Big Audio Dynamite (som den sparkade Clash-gitarristen Mick Jones
nya, och faktiskt briljanta, band hette). Egentligen var de dessutom förband
till förbandet (som var inte helt okända Pretenders).

Tio år senare var jag nyinflyttad i New York
och såg jag U2 tillsammans med Bjurre i New Jersey på Giants Stadium under
PopMart-turnén. Året var alltså 1997 men jag minns tyvärr inte så mycket mer än
jätteoliven de hade på scenen och att vi drack Budweiser (det sistnämnda är i ärlighetens namn egentligen bara en kvalificerad gissning).

Det finns bara en arenakonsert som jag sett
som möjligen kan mäta sig med upplevelsen på Ullevi förra lördagen och det är
Bruce Springsteen på samma arena i juni 1985. Dagen efter skolavslutningen
reste vi ner i en gammal sliten turistbuss som vi köpt billiga biljetter till. Efter konserten sov vi i en port för att
försöka söka skydd från nattens ihärdiga och kalla duggregn. Men det bekom oss
inte. Springsteens fantastiska framträdande fyllde våra hjärtan och ungdom
fyllde våra huvuden (eller om det nu var tvärtom). Sommaren hade precis börjat och
hey ”…. show a little faith
there's magic in the night.”

I år blev det ingen trappuppgång utan ett
hörnrum på Hotel Grand Opera. Utsikten var fin och sängen mjuk. Rummet andades
modern lyx och man kommer på sig själv med att tycka att platteven kunde ha
varit lite större vilket i sin tur leder till att en stilla undran kommer smygande
från vänsterkanten; har man förlorat något på vägen? Alla dessa fina hotell.
Blir man avtrubbad? Kanske borde man ut och tågluffa? Bo i parkerna och på
vandrarhem. Men å andra sidan gillar jag ju lakan av schweizisk bomull…..

Tidigare i sommar såg jag Bruce Springsteen
på Stockholms Stadion. Den tredje och sista konserten och den var också grymt
bra. Det enda negativa var att scenen var lite låg och att trots att man stod
relativt nära på innerplan hade lite svårt att se Bruce och bandet. U2:s scen
var överlägsen i jämförelse men när mannen från New Jersey spelar en fantastisk
version av Jungleland så spelar det ingen roll. Då svävar jag ovanför arenan
och orden letar sig upp till mig från den annars helt knäpptysta gamla
olympiska stadion: ”…and the poets
down here don’t write nothing at all, they just stand back and let it all be…”

Bara ord som dessa kan få mig att tro att det
finns något mer där ute. Någon mening i den underliga tillvaro vi för här.
Vacker poesi som det inte borde kunna komma ur tomma meningslösa intet. Jag
tror att det var Patti Smith som sa att de enda som kunde få henne att känna
sig odödlig var en tre minuters rocksång.

Jag menar, hur är det möjligt att skriva en
text som Thunder Road? One? Connemara?

Man kan bara vara tacksam för att det finns
människor som har förmågan att ge ord åt våra känslor, våra drömmar, våra
tillkortakommanden och vår rädsla. Att det finns konstnärer som kan ge lite
lindring i den svarta natten som en sval sommarvind som letar sig in till den
sömnlöse i sitt kvava sovrum.

När Bono sträcker armarna ut åt sidorna som
vore han en frälsare skulle det kunna bli löjligt men han gör det på allvar och
han gör det på skämt. Samtidigt. Och det fungerar för att de är ett band med en
sådan självsäkerhet i sin fantastiska låtkatalog och en sådan total kontroll i
sitt uttryck att det finns noll utrymme för tvivel från publiken.

Hade jag kunnat se mina gamla punkhjältar
Strindbergs när de spelade på Kulturhusets tak i förra veckan och om jag hade
kunnat gå på releasefesten för Imperiets samlingsbox i juni som Jocke så vänligt fixat
inbjudan till så hade det kanske legat nära tillhands att skriva ett
blogginlägg om 80-tals nostalgi. Men med U2 är det inte nostalgi. Liksom
Springsteen så förnyar de sig hela tiden och gör ny musik som är bra och som
känns relevant (vilket såklart Thåström också gör).

…så jag är inte 17 igen och det känns bra.

Jag är en man i sina bästa år som kanske ger
sig ut på en tågluff snart…

 

“At the moment of
surrender

I folded to my knees

I did not notice the
passers-by

And they did not
notice me”