Tankar från 39:e gatan

Göteborg den 2 augusti, 2009.

Jag vaknar tidigt dagen efter U2-konserten.
Det är söndag och jag kan inte sova trots den sköna hotellsängen. Jag går ut på
de folktomma gatorna i Göteborg. Det känns tomt. Det känns som en konstig dröm.
Bara 12 timmar tidigare var det människor överallt. Glada och upprymda laddade
de inför kvällens konsert. Uteserveringarna var fullproppade i den sköna
kvällssolen och i varenda affär och bar strömmade Bonos röst ut ur högtalarna.
Stan höll på att sprängas av förväntan. En förväntan som ju sedan infriades.

Men nu är det dagen efter och hur bra det än
var i går är det nu historia. Ett vackert minne att bära med sig resten av
livet. Trots att jag stöter på någon enstaka person, bärandes på ett trött
ansikte och en resväska samt ånger över att ha bokat ett så tidigt tåg, känner
jag mig helt ensam.

Jag går. Jag tar bilder. Jag tänker.

Vad annat kan man göra om man inte kan sova?