Tankar från 39:e gatan

Stockholm – 22 augusti, 2009

New Jersey & New York – 22 augusti, 2009

Stockholm och New York är de enda två platser
jag någonsin bott på. Hittills. Just nu har jag bott de två hälfterna av mitt
vuxna liv i vardera staden.

Regnmolnen låg tunga över Stockholm när jag i
lördags begav mig till Arlanda för att flyga tillbaka till New York. Regnet
föll. Det var tomt på gatorna. Tommare än tommast. En regnig lördagsmorgon. Det
blir inte tommare. Skulle möjligen vara söndag då. Tungt föll regnet när jag lämnade
staden. Landet. Tyngre än tyngst.

Var det någon slags protest? Stockholm, jag
vet att du är sur för att jag lämnat dig. Men vi har ju så många minnen ihop.
Gatstenar, husväggar och lyktstolpar. De minns alla vår historia. På dina
gator. Dina torg. Ungdomsfyllor, vuxenstress och kraschade romanser. Samt ett
och annat bra minne.

Du vill glömma. Jag vet. Men det försvinner
inte så lätt.

Och jag lovar, lovar, lovar att inte kalla dig
för småstad igen.

Så ofta.

Förresten så gillar jag regn. Förstår inte
varför man kallar det för dåligt väder när det regnar och bra när det är sol.
Varför?

Solen sken när flygplanet landade på Newark
ute i New Jerseys träskmarker. Men ju närmare flygbussen (jag bojkottar taxi i
New Jersey och det borde du också göra)…

(Just som jag skriver dessa rader råkar Jersey
Girl med Tom Waits komma ur mina högtalare och honom ska man absolut inte
bojkotta. Den bör man lyssna på minst två gånger om dagen. Doctors order.
Vilken låt! Vilken man! En gigant. Varken mer eller mindre.)

Back to the story:

….ju närmare flygbussen kom Manhattan desto
mörkare blev molnen. Jag tänker; inte du också. New York, jag vet att du är
lite arg för att jag gång på gång återvänder till Stockholm. Men det är ju
korta visiter. För gamla tiders skull. Jag är din nu. Du vet ju det. Och kanske
är det därför du inte pressar ut så många droppar ur de där molnen. Bara en liten
markering. Hoppas jag.

Minnena faller tungt. Tyngre än tyngst. Men du
är min nya stad. Dina gator och jag skapar nya minnen.

Och jag lovar, lovar, lovar att inte klaga på
värmen, hål i trottoarerna och hyrorna.

Så ofta.