Min gode vän Per Georg hade älskat det hotell
jag just nu bor på i Atlanta. Han har till och med skrivit en krönika om sin
kärlek till hotell som har atrium. Krönikan är skriven i just Atlanta på ett
annat hotell här för drygt ett år sedan. När jag sökte hotell inför den här resan upptäckte jag att
det fanns ovanligt många atriumhotell i den här staden. En lokal trend antar
jag.
Varför hatar jag atriumhotell?
Det är något med 80-tals estetiken och de
kromade glashissarna med utsikt. Kanske också att jag av någon anledning inte
vill se alla hotellrumsdörrar samtidigt. Men kanske inte minst viktigt är den
där känslan av att man ofrivilligt kommer att kasta sig ut i det stora
tomrummet som utgör större delen av det så kallade hotellet. De osynliga trådarna
som drar. På det här hotellet har de visserligen monterat upp några patetiska
små järnräcken som de tror kan förhindra detta men det ser ju vem som helst att
det är ju inget hinder.
Marriott Marquis här i Atlanta är dessutom det
största atriumhotell jag någonsin bott på. 47 våningar. Man kan antagligen
hoppa fallskärm i dess atrium. Det känns som ett enormt rymdskepp i Star Trek
eller kanske något från en Batman-film. Speciellt i vinkeln på bilden ovan
måste jag erkänna att det ser lite futuristiskt ut.
Nästa gång blir det ett motell med två
våningar.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply