Tankar från 39:e gatan

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om detta
eftersom jag har publicerat ett inlägg här på bloggen om en annan Springsteenkonsert för en dryg månad sedan och man riskerar ju att karaktärisera sig
själv som någon slags Ronny å Ragge-typ i slitna jeans och rutig flanellskjorta med
ett sexpack öl i ena handen och en amerikansk flagga i den andra. Springsteens
texter och musik är dock som den insatte vet så mycket mer än det men för den oinvigde så ligger det nära till hands att placera fansen i detta klichéaktiga
fack.

Men fack that säger jag, det jag såg på
Madison Square Garden förra söndagen var så bra att jag bara måste skriva följande
ord: Jag var där när Bruce Springsteen för första, och tydligen sista, gången
spelade hela det klassiska dubbelalbumet The River från 1980. De spelade låtarna i samma ordning som på skivan och nästan allt var
väldigt väldigt bra men låten Drive all night var overkligt bra. En text och
ett framförande som kan bringa tårar i ögonen hos den mest cyniske, som till
exempel mig, och ett saxofonsolo från The Big Man som skar genom luften så vackert som om det
vore svaret på allt. Kvällens höjdpunkt i en kväll fylld av höjdpunkter. Två
timmar tog det för bandet att spela de tjugo låtarna från The River. Efter det
körde de på en dryg timme till. Spelglädjen hos samtliga på scenen var helt
otrolig och Springsteen själv for omkring som om han vore tjugo och inte
sextio, som han ju fyllde för bara ett par månader sedan. De har kul. Sånt går
inte att fejka.

Jag var femton när jag upptäckte Bruce Springsteen. Året var 1982 och min kompis Robban hade en bootleg inspelad från hans konsert på Johanneshovs Isstadion våren 1981. The River var ju ganska
ny då och många av dess låtar fanns med på liveskivan. Jag spelade in den på
ett kassettband och kunde inte sluta lyssna. Det var en sån oerhörd energi som
knockade mig totalt. Jag lyssnade ju annars mest på punk och new wave vid den
här tiden men som den framlidne punkhjälten Joe Strummer från The Clash har sagt: ”Om du inte gillar Bruce Springsteen så gillar du inte musik.”

Bruce har ju vid några tillfällen under årets
turné spelat Clash’s låt London Calling och i England på Glastonbury festivalen
i somras spelade han Joe Strummers låt Coma Girl från dennes album Streetcore
med The Mescaleros (hans sista skiva).

Så i år har jag faktiskt sett Springsteen tre
gånger. Stockholm Stadion i juni, Giants Stadium, New Jersey i början av
oktober och alltså i Madison Square Garden här i New York förra söndagen. Förra
året såg jag honom två gånger fast det var kortare akustiska konserter då han
kampanjade för Obama. Det var också väldigt bra. Thunder Road framförd av Bruce ensam med en akustisk gitarr är starkt. Innan det hade jag bara sett honom live fyra fem
gånger på drygt tjugo år. Första gången var 1985 på Ullevi i Göteborg. Också en klassisk konsert
men frågan är om den senaste inte är med där uppe på toppen av listan också.

Den sena middagen på Elaine’s med Per Georg
och Oak Man efteråt var också trevlig. Läsa deras tankar om konserten här och här (Oak Man har märkligt nog prioriterat popgruppen Kent i sin text, men Bruce kommer i slutet).

Se låtlistan och läs mer om konserten på backstreets.com (scrolla ner till 8 november).

"Tonight there's fallen angels and they're waiting for us in the street.
 Tonight there's calling strangers, hear them crying in defeat."

Drive all night –
Bruce Springsteen