Tankar från 39:e gatan

7 responses to “Ulf Lundells underskattade 00-tal”

1. 

   Per Georg

   January 1, 2010

   Thomas, Thomas, Thomas…du är för underbar.

   LikeLike

   Reply
2. 

   Thomas Nilsson

   January 1, 2010

   Du vet ju att jag har rätt! 😉

   LikeLike

   Reply
3. 

   Per Georg

   January 1, 2010

   Det har du säkert, men jag tycker för mycket om melodier för att bli helt såld. J

   LikeLike

   Reply
4. 

   Magnus J

   January 2, 2010

   Jag minns att jag blev väldigt fascinerad av “En eld ikväll” när den kom. Kanske för att innehållet på skivan inte var enkel, omedelbar och lättkonsumerad, som 00-talet i övrigt präglats så starkt av.
   Jag skrev ner mina tankar kring en del av sångerna.
   Jag vill hävda att Ulf Lundell använder sig av en något förändrad skrivmetod och ett något förändrat språk på ”En eld ikväll” Förutom det uppenbara att skivan i huvudsak bygger på berättelser med olika karaktärer, så är skrivmetoden präglad av vad man inom litteraturen kallar för ”isbergsteknik”. Det innebär lite enkelt beskrivet att den skrivna berättelsen är den lilla del av isberget som syns ovan vattnet; den stora ismassan därunder är det man kan läsa mellan raderna.
   På ”En eld ikväll” finns inte den stora yvigheten, inte det färgrika språket, inte den romantiska anda där naturen tycks närmast besjälad. I de här historierna är människorna och naturen ovanligt avromantiserade. Språket är kargt och naket. Lundell intar en roll som objektiv observatör, han varken tolkar eller förklarar händelserna och människorna, men han arrangerar sina korta berättelser så att det under händelsernas yta löper en annan berättelse där djupare drivkrafter och motiv framträder.
   Låt mig ta sången ”Fem timmar till landning” som ett exempel för mitt resonemang.
   I första versens inledande mening öppnar Lundell upp ett panorama för lyssnaren där tillståndet i världen beskrivs; rädslan för nya terrorattentat. Därefter snävar han in och beskriver sin egen livssituation; ensam världsmedborgare upptagen av musik och litteratur. Kvinnan på platsen bredvid kommer sent. Kanske genomsökte säkerhetspersonalen just hennes bagage. Vem är hon ? Kanske är hon en muslimsk kvinna ? Är hon endast en passagerare som råkat hamna på platsen bredvid eller är det ett möte med en ny kvinnlig livskamrat som gjort entré i livets senare hälft, som beskrivs ?
   I andra versen riktas blicken inåt. Ulf Lundell har i intervjuer hävdat att han befinner sig i livets tredje fas, den efter ungdomen och föräldrarollen, bortom tidigare drömmar och illusioner. Utvärderingen av livet påbörjas i den åldern, då man levt mer än hälften av livet. Man ser bakåt och har inget naturligt mål framåt (”Filmen slut, ljuset dämpat, fem timmar till landning”). Processen kan utvecklas till en livskris, vilket också tycks vara fallet (”Motorerna stannar och planet sjunker”) och i den situationen kan man uppleva dödsångest (”långa flammor av eld från motorerna”). Dödsångest som uppstår i en sådan livskris är ofta en följd av otillfredsställelsen över resultatet av ens fram till nu levda liv.
   Livskrisen kan också ha utlösts i sviterna efter ett hett, intensivt kärleksförhållande som tagit slut (”planet grått av aska, ett moln från en vulkan”)
   Man kan alltså lyssna på sången på olika nivåer. Dels som en skildring av en mycket dramatisk flygplansresa. Man kan också lyssna på sången som ett existentiellt drama som inte alls utspelar sig i något flygplan utan där flygplanet endast fungerar som en symbol för livet och där dramat – som egentligen utspelar sig i sångarens inre – handlar om åldrandet och dödens påtagliga närvaro i vardagen.
   Sången fungerar på olika nivåer som glider in i varandra och i gliporna mellan de olika nivåerna föds frågor och tankar som förgrenar sig åt olika håll. Det är där i gliporna som sångens dynamik uppstår.
   ”Through with love”
   Söker man efter frodiga berättelser, det myllrande livet och de levande karaktärsteckningarna så får man leta på annat håll. Ulf Lundell intresserar sig inte för människorna. Han intresserar sig för människans villkor. Det är ett bestående intryck som många av låtarna på ”En eld ikväll” förmedlar. Lundell visar något som kunde vara fragment av tillvarons struktur men i en blixtbelysning som gör alla slutsatser osäkra. Sången ”Tanker” är ett exempel. I ”Tanker” målar Lundell upp ett nästan helt öde landskap, ett slags nordisk motsvarighet till ökenlandskapet, där han placerar huvudpersonerna. Det är påfallande hur det yttre geografiska landskapets karaktär avspeglar sig i personernas inre själslandskap. Det inre och det yttre tycks hela tiden vara tätt förbundna med varandra. Vi möter två ensamma män, Liam och Balk, som är ute på den frusna fjärden i juletid och pilkar. De diskuterar kärlek utifrån matematiska termer, men någon lösning tycks de inte finna.
   Så förs Durga in i historien. ”Dom kan känna hur isen skälver, vattnet väller upp ur deras hål” Vem är hon som får isen att skälva under dem och vattnet att välla upp ur det där lilla hålet som de har borrat upp i isen ? Ja, förutom namnet på tankerfartyget som går i rännan så är Durga också namnet på en hinduistisk kvinnlig gudinna, Shivas hustru. Durga är sanskrit och en direktöversättning av namnet är ”oåtkomlig”. Och i aktern på fartyget Durga står en kvinna och vinkar till dem. Liam och Balk blir ännu en gång påminda om kärlekens kraft och de blir ännu en gång påminda om avståndet mellan kvinna och man. De verkar inse att de aldrig kan nå fram till varandra. Så Liam och Balk söker sig till fast mark igen, hugger sig varsin gran och går sen hem var och en till sitt. Kvar lämnas lyssnaren med sina frågor. Jag frågar mig: Ser människans villkor ut såhär ? Och har Liam och Balk försonats med de villkoren ? Är det överhuvudtaget möjligt ?
   Mina nycklar till sången Dhaulagiri
   ”Dhaulagiri” är namnet på ett över 8000 meter högt berg i Nepal. Det är också namnet på en sång på Ulf Lundells skiva ”En eld ikväll”. Lundell kopplar ihop det uråldriga berget Dhaulagiri med de moderna människorna Bea och Morgan och skapar på så sätt en atmosfär av tidlöshet över berättelsen. Musiken är väldigt enkel och avskalad, nästan meditativ i sin stil och berättarrösten är tillbakalutad och lugn. Låttiteln, sångens struktur och uppbyggnad med dess enkla avskalade knappt skönjbara melodi, den återkommande refrängen och berättelsens tematik berättad med lågmäld röst, för mina tankar till österländsk filosofi och den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Det är Arthur Schopenhauers filosofi (här väldigt kortfattat och förenklat återgiven) som delvis är inspirerad av Upanishaderna, en av Indiens heliga böcker, som är min nyckel in till sången.
   Första versen: Vi möter två människor, en kvinna som heter Bea och en man som heter Morgan. De gifter sig med varandra i mars. Raden: ”Bröllopet var bra bröllopsnatten en fars” visar på svårigheten att förena den driftstyrda sexualiteten med det rationella förnuftet som en kärleksrelation också består av. Relativt snabbt inser Bea att äktenskapet är dömt att misslyckas, att de agerat oförnuftigt, att de inte passar ihop. Men då är hon redan gravid.
   Enligt Schopenhauer så är människan till sitt innersta väsen vilja, inte förnuft. (Ordet ”vilja” som Schopenhauer använder kan översättas som ”kraft” eller ”drift”) Förnuftets roll är sekundär, den står i sin normala funktion i tjänst hos livet, till viljan till liv. Förnuftet bestämmer inte målen, men det hjälper till att finna medlen. Förnuftet är ett viljans verktyg i kampen för tillvaron. Enligt Schopenhauer finns det inget mål, bara ett strävande, en vilja till liv, en skräck för död och förintelse, en drift till reproduktion och födande av nytt liv. Självbevarelsebegäret och sexualiteten har ingenting med förnuftet att göra, men hos dem manifesterar sig tillvarons innersta krafter.
   Andra versen: Ur det faktumet att Bea väntar barn så får de båda ny energi att försöka leva ihop. De köper ett hus utanför staden där de har sin veranda där de kan dricka sitt vin och odla sin trädgård. Ett bra ställe att skapa sig ett eget familjeliv på och ett bra ställe för barnet att växa upp på.
   Tredje versen: ”En pojke kom strax efter jul och det blev lugnt i huset till slut Sommarn varm och lycklig sen började Bea längta ut” Bea inser på allvar att deras äktenskap inte kommer att fungera. Bea har fått nog av det slags liv som hon lever, det finns ingen kärlek kvar så de bestämmer sig för att skiljas.
   Schopenhauer hävdar att när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Kärleken som normalt betraktas som något gott är endast ett medel i viljans försök att bevara släktet och därmed upprätthålla sin strävan. Självfallet finns det tillfällig lustkänsla men den efterföljs alltid av slapphet och ännu större förtvivlad leda och därmed större hunger.
   Fjärde versen: Morgan träffar en ny kvinna som flyttar in i huset. Den nya kvinnan har en dotter med sig och Morgan har sin son. Barnen finner varann direkt. Bea reser iväg långt, driven av sin längtan, och träffar en främling på ett tåg.
   Schopenhauer hävdar vidare att viljans strävan kan hämmas, men aldrig uppfyllas eller tillfredställas. Varje uppnått mål är i sin tur starten till en ny vädjobana och så vidare i det oändliga. Så är det hos växterna och djuren där födelse och död bildar ett evigt vardande, ett ändlöst flöde. Så är det också med människornas strävanden och önskningar. Innan vi lyckats tror vi det vara viljans yttersta mål att uppnå dem. Förverkligas målen upptäckter vi att de inte längre är vad de var i våra drömmar. Vi glömmer att vi en gång strävade efter dem, lägger dem åt sidan som förlorade illusioner. All vår trängtan är lidande, ty viljan uppstår ur bristen och saknaden. Men när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Människornas liv rör sig således mellan lidandets och ledans poler.
   Lösningen blir därför att befria sig ifrån egenviljan. Detta görs genom uppgivande av det egna jaget, genom askes, celibat och kontemplation. Resignationens, avståndets, väg till lycka är den enda som leder fram, enligt Schopenhauer. Först när vi lämnat jaget och dess blinda strävan bakom oss kan vi nå frid. I konsten finns möjligheten till åtminstone en tillfällig fristad för människan då hon kan befrias ifrån egenviljan genom att uppfyllas av konsten.
   Refrängen – som liksom ramar in berättelsen – tål att tittas lite närmare på. Den lyder: ”Och dalen skimrar av silver när månen går upp över Dhaulagiri” Man kan tycka att det är en dyster bild av tillvaron. Lundell väljer månen istället för solen och silver istället för guld. Tillvaron är inte helt nattsvart tycks han mena; vi befinner oss i något slag av skymning.
   Refrängens textuella innehåll och dess ständiga återkommande sången igenom förmedlar också känslan av tillvarons cirkelrörelse, vilket kan tyckas vara hoppfullt. Man kan därför utifrån den återkommande refrängen se sången som en kontemplativ vaggvisa för de vuxna människor som skådar världen som den är. I sångens allra sista refräng höjs dock volymen så att den ljuder högre än de tidigare refrängerna, rösten blir mer påträngande och den vassa, genomträngande tonen ifrån ett munspel efter sista refrängen gör alla slutsatser osäkra. Är det verkligen en kontemplativ vaggvisa full av resignation, Lundell sjunger eller är det en besvärjelse ?

   LikeLike

   Reply
5. 

   Susanne

   January 2, 2010

   “Jag saknar dej” är fantastisk. Ett bildspråkets mästerverk. Sådetså.
   Over and out.

   LikeLike

   Reply
6. 

   Per Georg

   January 4, 2010

   När kommer du tillbaka? Trist här utan dig.

   LikeLike

   Reply
7. 

   Thomas Nilsson

   January 4, 2010

   Tack Magnus!
   Antagligen den längsta kommentar den här bloggen fått 🙂
   Men väldigt intressant. Du formulerar tankar om skivan som jag kanske inte riktigt tänkt på tidigare men som “make sense” när jag läser dem.
   Visst är det så Susanne!
   Jag är ju här nu Per! 🙂

   LikeLike

   Reply